»Ser du, jag ville bara vinna tid till dess presidentens skulle komma hem,» sade Svenman till mig, då vi suto i soffhörnet på Phoenix efter den glade middagen och han redan förtäljt ofvan stående, »och där borta på Badstugatan skulle Appelbom inte snoka upp mig, trodde jag. Hvar dag skickade jag Mallanders bodpojke för att späja efter presidentens återkomst, och en natt vågade jag mig själf till min bostad och plockade till mig det nödvändigaste. Jag tänkte nog att ge mig till känna för dig, men då pengarne åter voro slut, tyckte jag det vara tråkigt. Detta var tråkigt i äfven andra afseenden, ty Mallander höll mycket knapp kassa, och vi måste kalasa på de andre vännernas bekostnad, men kalasas gjordes det. Tråkigast var det dock, att det började lukta så fördömdt starkt sill om mig. Men det gick öfver, tyckte jag, när Mallander började få in mera pengar och småningom gäldade sin skuld till mig. Pengarne gingo, alt efter som de kommo, till Surbrunn, och slutligen var det jag som satte mig i skuld hos min gästfrie värd.»
En dag frågade den hederlige hökaren, som långt förut fått veta, huru det stode till med Svenman, om denne icke ville tillåta, att Mallander sökte göra upp affären med Appelbom och Paulin. Pengarne finge han nog igen, när Svenman kommit på grön kvist, sade han, och för tillfället hade han fått in tämligen stor kassa. Det vänliga tillbudet mottogs med glädje och tacksamhet, men samme dag som den saken uppgjordes, fick Svenman reda på, att Janne, den slarfven, ganska illa skött sin späjaresysla samt att presidenten med familj redan för ett par veckor sedan återkommit och fått veta, att Svenman ej mera syntes till i ämbetsverken och hade förtviflade affärer.
