att undervisa, tvätta, snyta, mata, kläda af och på, väcka, söfva, valla, roa tre små flickor mellan fem och tio år.
Fru Spole hade tänkt skaffa sig en »bonne», en liten mjölkpiga från Schweiz för att förena lärarinnans och barnpigans uppgifter.
»Det är mest för språket, förstår du», sade frun till sin man.
Språket! Den vackra schweizer-franskan!
»Och så är det både gentilt och billigt», tillade hon.
Men då fick hon höra, att hon kunde få en ännu billigare barnpige-guvernant, Emma Karlsson, dotter till deras gamle skomakare och som gått genom en god del af en bland hufvudstadens förnämsta flickskolor.
»Vet du, Spole, att henne ta vi», sade frun. »Det blir mycket billigare, och henne känna vi ju och behöfva inte krusa för. Hon må vara glad att komma i ett ordentligt hus.»
Emma var också glad. Hon skulle få hela sjuttiofem riksdaler i årlig lön och alt fritt, bo i barnkammaren, äta i barnkammaren, sofva i barnkammaren samt tillträde till fruns förmak, när hon kallades dit. Hon behöfde icke läsa med barnen mer än fyra timmar på förmiddagen och lika många på eftermiddagen. Hela den öfrige delen af dagen var hon ledig och behöfde bara se efter barnen och passa upp dem dag och natt.
»Den som hade en så bekväm plats som Emma Karlsson», sade Hanna Larsson som stod i cigarrbod från morgon till kväll och ett godt stycke in på natten, och hade endast hvar fjärde dag ledig; »då kunde det vara roligt att lefva. Men så har hon också fått gå i en fin skola. Där ser man fördelen af att få lära något.»
Emma Karlsson, ”guvernanten”, arbetade som en trälinna med de tre mamsellerna Spole och behandlades
