149
hvarken stilen lemnade någon upplysning, eller hon kunde förklara möjligheten deraf.
Under tusende gissningar öfverlemnade hon sig åt hoppet om Staels närhet och sin snart stundande befrielse, då hon snart från en annan sida återkallades till känsla af den verklighet, som hotade henne.
Abbedissan, hvars nit om klostrets ekonomiska välbefinnande och förkofran var lika omfattande och prisvärdt, som någonsin för dess andliga anseende, sade, dagen efter det Ingeborg erhållit den vigtiga underrättelsen, under det hon med mycken vänlighet tog henne vid handen och förde henne in i klostrets vinterträdgård:
— Mitt goda barn, jag hoppas att du funnit det beskydd du njutit inom våra murar, sådant, att det skall erhålla ditt goda vitsord hos min broder vid hans snara återkomst, och jag skulle mycket hafva missräknat mig på den fromhet, som jag trott mig finna hos dig, oaktadt din villfarande tro, om den skulle lemna dig likgiltig för den välsignelse och syndanåd man vinner genom de gåfvor man sjelf, eller genom andra förskaffar kloster och kyrkor. Min bror är en mycket frikostig man och han önskade att du skulle finna dig väl. Men mitt goda barn, hvad fattas dig?
— Er bror — upprepade Ingeborg.
— Är som du sjelf erfarit, ädelmodig och gifmild; men blott de gåfvor, som gifvas den heliga modren och helgonen skaffar gifvaren syndernas förlåtelse och… Men hvarför denna häpnad?
Ingeborg var blek och orörlig. Hon kände hur blodet stockade sig kring hennes hjerta och hennes knän darrade. — Han kommer? — stammade hon.
— Om en månad, till czarens förmälningshögtid, såsom han skrifver.
— Om en månad! — Och Ingeborg andades lättare. — Och om jag dessförinnan, om jag i detta nu fordrade, att ni återgaf mig en frihet, den ni utan all rättighet beröfvat mig, hvad skulle ni då svara?
Vid denna fråga tog abbedissan ett steg tillbaka, och betraktade Ingeborg med en uppsyn, som betviflade hon att hon hört rätt; derpå sade hon med lika mycket lugn som värdighet:
— Om den första verkan af din beskyddares återkomst består i bortläggandet af det fromma sinnelag du hittills visat, emot ett öfvermod, som tillstädjer dig försöket att skämta med mig, så kan jag endast beklaga, att de föredömen af fromhet
