150
och ödmjukhet, du bland oss haft för ögonen, icke förmått åstadkomma någon varaktigare förändring på ditt sinne.
— Hvad föreställer ni er, min abbedisa? Skulle jag skämta? Nej! Icke allenast min fråga var allvar, utan ännu mera min bön, min innerliga bön, att ni ej vidare måtte låna er till ett syndigt våld emot min frihet.
— Är det jag som skall mottaga föreskrifter af dig, mitt barn? — sade den stolta abbedissan, som kände sin värdighet på det djupaste förnärmad af detta tilltal.
— Skulle du, efter nära ett års vistelse inom dessa murar icke bättre lärt fatta det språk, hvarmed min värdighet bjuder dig tilltala mig?
— Jag kan och jag bör i detta ögonblick endast tala ett språk, det är sanningens, och ert hjerta kan icke vara döft för dess röst, ty i det talar alltid Gud.
— Tyst, mitt barn! Vanhelga icke detta heliga namn, genom att blanda det med ett verldsligt öfvermods syndiga tal. Han vill endast nämnas af tillbedjande läppar!
— Nej, min abbedissa, äfven af de bedjande, af de sanning och rättvisa åberopande! Hvad vore han, om han icke följde oss in i lifvets alla förhållanden, och der gjorde sig känd af oss? Ja, jag känner, jag erfar att han är med mig i detta ögonblick och skall öfvertyga er om min rättvisa sak! Ni kan icke — och Ingeborg nedslog sina ögon — vara okunnig om de afsigter, som förmått er bror, general Tschammer, att undandraga mig det öde, som jag bort dela med min syster, och vore ni det, skulle den afsky och fruktan, som jag icke mäktat qväfva vid föreställningen om hans återkomst bort säga er nog. Min abbedissa, kan ni längre vägra min bön?
— Min broder har af faderlig huldhet här beredt dig ett skydd. Om du skulle misskänna värdet deraf, och af en påkommen nyck finna dig föranlåten till några egenmäktiga steg, kan det icke förmå mig att svika i mina pligter.
— Och tillåt mig fråga, hvad ni här räknar att vara er pligt?
— Att uppfylla mitt löfte och lemna dig, som ett rent och obesmittadt lam, tillbaka i de händer, som anförtrott dig åt mig.
— Och det är ert samvete, som säger er detta?
— Och klostrets föreskrifter. Dess lagar tillåta ej att vi utkasta någon ur dess sköte åt ett ovisst ödes vexlingar i en syndig verld.
— Kan ni på er höga ståndpunkt, min abbedissa, så förvilla er?
