151
— Förvilla mig? — — Barn, du vet icke hvad du säger! Jag förvilla mig? — — Och abbedissan gjorde det heliga tecknet öfver sitt bröst.
— Store Gud!
— Det lugn och den undergifvenhet du hittills iakttagit, bevisa bäst hur litet du vetat dig hafva att frukta.
— Jag har varit lugn, emedan jag beslutat att förr dö än återse er broder. Jag vidhåller detta beslut ännu, men med hvilka olika känslor! Jag egde då intet annat val, ingen annan önskan; ty jag trodde honom, som jag älskar, långt, långt borta, skild från mig för alltid. Men nu, hur annorlunda! Vi hafva återfunnit hvarandra… Ett ord, ett enda ord, abbedissa, och ni sätter en gräns för smärtan och öppnar ett himmelrike af sällhet.
— Hvilket tal! I hafven funnit hvarandra? Er vistelseort här skulle vara upptäckt?
— Jag hoppas det, jag har anledningar att tro det. Ni finner nu, att ni icke skall utkasta mig från klostrets sköte till ett ovisst öde; alt kärlekens famn är färdig att betrygga det.
Abbedissan såg förfärlig ut.
— Ni svarar icke?
— Hvad skulle jag hafva att svara på detta?
— Ett bestämdt, öppet bifall, eller… Nej, ni kan icke hafva hjerta dertill.
— Jag trodde mig icke ånyo behöfva upprepa mina ord.
— De skulle vara desamma. Ni vill vara obeveklig?
— Pligten låter icke beveka sig.
— Jag frågar er ännu en gång, med hvad rätt ger ni er dessa pligter mot mig? Jag tillhör icke er kyrka, och är icke i den värnlösa belägenhet att ni kan tro det vara en barmhertighetspligt ait omfatta mig; hvarken min tro, min andliga eller verldsliga ståndpunkt sätter mig under de lagar ni åberopar; ni torde alltså finna att hvad ni kallar pligt är — våld.
I stället att visa sin förtrytelse, log abbedissan såsom från en höjd der hon var otillgänglig för hvarje annan känsla än den af sin egen öfverlägsenhet och sade:
— Den godhet du här erfarit bär en ömkansvärd frukt! Må himlen vredgas på dina förolämpningar, jag förlåter!
— Jag har icke förolämpat er! Jag har trott på ert ädelmod, därför har jag visat er mitt förtroende; jag har bönfallit hos er med allt det hopp som tillförsigt till rättvisa och billighet kan inge; men ni har varit obeveklig. Det är ni, som uppkallat känslan af rättighet hos mig, och jag skall säga er hur
