152
långt jag vill göra den gällande: Att jag befinner mig här, är ett brott emot czarens bud; det behöfs blott att han får veta det och han skall icke underlåta att straffa den djerfve som vågat trotsa hans bud! och jag, jag skall nog finna medel att underrätta honom derom, lika visst som… Er czar skall icke vägra en fremmande konungs undersåter den rätt de till sitt skydd böra påräkna. Få se hur det då går med er broder.
— Stackars barn! — sade abbedissan med en köld, som ännu mer uppdref Ingeborgs värma — Stackars barn, som hotar så starkt innan du ännu mätt graden af dina krafter. Hvad min bror beträffar, tillhör det mig lika litet att granska hans handlingar som att förråda hans förtroende; men hvad jag med kännedom af hans karakter kan försäkra dig, är, att han aldrig skulle tillåta sig några steg, dem han ej skulle veta sig ha kraft att försvara; och hvad jag med afseende på de medel du skryter med, vill säga, är blott det, att klostrets vaksamhet ännu aldrig funnit sig bedragen; men att du till följe af dina hotelser får tillskrifva dig sjelf den fullkomliga isolering du för din återstående tid torde blifva underkastad.
— Barmhertige Gud! — stammade Ingeborg, på hvars föreställning detta hot gjorde ett förfärligt intryck.
— På det sättet fordrar klostrets säkerhet att skyddas. Hvar är nu kraften af dina hotelser? — Och ett ironiskt leende blandade sig med det gudomliga lugnet på abbedissans ansigte.
— Hvar? — — I mitt hopp till Försynens barmhertighet öfver den oskyldigt lidande.
— Ödmjukheten och undergifvenheten kunna endast tillegna sig en sådan tröst, då trotsigheten och det uppstudsiga sinnelaget tvertom hafva allt att frukta.
— Hör upp att tala detta skrymtans språk, som endast väcker hat till den helighet hvarmed ni prunkar. Barmhertige himmel! — återtog Ingeborg och sjönk ned på sina knän, under det hon sammanknäppte sina händer och sträckte dem emot himlen. — Du som kan skapa tusende vägar för den hjelp du vill sända den lidande, räck ut din fadershand mot det våld som triumferar öfver svagheten och beskydda mig; beskydda mig med din fadershand, o Gud!…
Snyftningar qväfde hennes röst, men tårarne tolkade det språk tungan icke längre förmådde uttrycka.
— Den stolta abbedissan, lika stålsatt mot tårar som böner, stod der och betraktade henne så kallt och stelt som hade hon sett på en alfreskomålning. Då öppnades dörren och en af sy-
