154
Men i detsamma hördes ett slag på dörren och en stor, ståtlig fruntimmersgestalt, med utmärkt vackra, men nästan maskulint starka drag, och blå klara ögon visade sig. På hennes hållning och imponerande sätt att föra sig, kunde man nästan se att hon var född att herrska. Detta var Catharina.
— Förlåt, — sade hon, — att jag tvingat mig hit, men detta rum hör ju ingalunda till ställets helgedomar, och jag har således icke våldfört mig på edra lagar! Är detta abbedissan sjelf?
Abbedissan gjorde en bejakande bugning.
— Mitt ärende…
— Tillgif ers höghet, att jag vågar påminna om klostrets reglor, som förbjuda obehöriga vittnen, på det de icke må blanda sina fromma tankar med jordiska föremål och således aflägsna dem från himlen. Och med dessa ord gjorde hon en ganska betecknande åtbörd med handen åt Ingeborg.
Men Ingeborg förblef orörlig.
— Hvad, min fru abbedissa, — sade Catharina med ett uttryck som uppenbarade den blifvande czarinnan. — Menar ni jag är hitkommen för att lära klosterreglorna, eller har verlden blifvit er så suspekt, att ni icke tror ert eget kön, liksom den girige icke tror sig sjelf?
— Gå! — befallde abbedissan.
— Jag tillhör icke dem, som denna regel gäller, — sade Ingeborg.
— Mitt ärende, — återtog Catharina, hvars lynne var att icke låta hejda sig af några hinder, — är att fråga er, om under ert beskydd befinner sig fröken Ingeborg Horn?
När personer, som äro vana att utan motsägelse råda och befalla, en gång råkat i schack för en ännu öfverlägsnare makt, falla de ofta ned från sin värdighet och råka i en förlägenhet, ur hvilken de fåfängt söka sin räddning. Så blef också fallet här; och vid Catharinas fråga, blef abbedissans svar ett sväfvande mellan ja, och nej.
— Ers höghet, om det är henne er fråga angår, så tillåt mig få komma fru abbedissans ovisshet till hjelp! Ni ser henne här.
— Jaså, det skulle kanhända vara ni? — Och Catharina fästade sina stora, genomträngande ögon på Ingeborg. — Man har sagt mig, att general Horns döttrar voro vackra, och ni motsäger just icke beskrifningen. Alltså den jag söker!
— Ni, ers höghet, söka mig; den, som ingenting högre önskar än att få falla till edra fötter och anropa ert beskydd?
