Sida:Georg Bogislaus Stael v. Holstein 1854.pdf/164

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

156

— Det är mig ett lika stort nöje att kunna bidraga till er lycka och derigenom visa ett deltagande för er, såsom mina landsmän, såsom ock min välvilja för unga furstinnan Gagarin, hvilken är den, som varit eder förespråkerska hos mig. Hon har sagt mig allt, både hvad J redan lidit och hvad J kunnen hafva att frukta. Ert spel är ganska högt, min kapten, att under en fremmande förvexling vistas här, och den som med er inlåtit sig i detsamma, riskerar icke mindre; ty, tro mig, czar Petter är icke den, som låter leka med sina bud, eller lemnar deras förakt ohämnadt! Men för denna gång må ni vara trygg både för er sjelf och för er vän der borta i Kasan. Det vore synd att straffa den som kärleken vill lyckliggöra. — Och vid dessa ord lade hon Ingeborgs hand i Staels.

Sedan dessa tryckt hvarandras, fattade de Catharinas, dem den ene förde till sina läppar, den andra sköljde med sina tårar.

— Glömmen icke er tacksamhet mot furstinnan! — sade Catharina och visade på Natalia, — ty, som jag sagt eder, är det hos henne J egentligen stannen i förbindelse för er lycka.

— Min furstinna, — stammade Stael.

— Ni har vägrat att af mig mottaga ert lif; skall ni också vägra att mottaga er lycka?

— Intet pris kan vara för högt för den, min furstinna! Må detta säga er allt om min tacksamhet! Natalia slog ned sina ögon och en purpurglöd färgade hennes kinder.

I detsamma inträdde en kavaljer och anmälde generalskan Tschammer, som utbad sig ett enskildt företräde. Natalia hviskade några ord till Catharina, som derefter tillsade kavaljeren att införa generalskan.

Vi vilja icke försöka att beskrifva generalskans öfverraskning, då hon här redan fann allt gjordt, hvad hon kom att förbereda. Hennes planer hade segrat, och hon skulle komma till det mål, som lofvade så ljufva triumfer. För en qvinna med hennes karakter kunde hon icke sträcka sina önskningar längre.




21 Kapitlet.

Innan kort blefvo Stael och Ingeborg sammanvigda af Hysing, midt i kretsen af sina i Moskau församlade landsmän, och hugnade af rika vedermälen, så väl af Catharinas nåd och välvilja som ock af generalskan Tschammers ynnest och beskydd.