157
Nu framlefde de en tid under en sällhet, för hvilken penseln ej har några färger och tanken inga ord. Liksom vinrankan grönskar lumimigast och bär den saftigaste drufvan i askan af den förödda campagnan, så uppsipprade också lyckans lif skönast och bäst ur de flydda motgångarnes pröfningar. Alla de lidanden de utstått föreföllo dem som moln, nedsjunkna mot horisonten, mot hvilkas skuggor solen så mycket klarare bröt sina strålar, och hvaröfver himlen så mycket högre lyfte sitt ljusa blå. Ingenting förmörkade det närvarande mer än fruklan att förlora det.
Hjertan som mycket lidit blifva slutligen misstrogna emot lyckan; de tro icke att hon tillhör dem, utan liksom gästbesöket af en älskad vän förbittras al tanken på skilsmessan, så vänta de att hon också snart skall bjuda dem sitt afsked. Detta inträffade också med Ingeborg. Ofta midt under Staels ömmaste smekningar, midt under den fullaste känslan af deras sällhet, brast Ingeborg ut i gråt, fattad af en oemotståndlig bäfvan. Det gjorde henne ondt, att hon härigenom skulle störa hans lycka, men hon arbetade fåfängt att qväfva denna könsla. Då hennes make stundom ömt förebrådde henne den, svarade hon:
— Det är en svaghet, som du får förlåta mig! Det är min lycka, som med fruktans röst tilltalar mig i allt. Då jag mun emot mun, hjerta emot hjerta med dig helsar en molnfri morgonhimmel, säger den mig: “Jag är lik din lycka, men jag mulnar innan aftonen”; och ser jag på den nyfallna snön, så talar den: “Jag är så ren, så glänsande, så skön, men innan kort, hur trampad och upplöst!” Ack ja; det är min kärlek som gör mig misstänkt mot allt, derför förlåt, förlåt mig!
Det hemliga spöke, som ständigt injagade denna oro i Ingeborgs själ var tanken på general Tschammers återkomst. Hur stor blef då icke hennes glädje vid den underrättelsen, som hans gemål en dag tillförde henne, att krigsoperationerna kräfde hans qvardröjande vid armén under czarens hemresa! Det var henne ett nytt prof på himmelens underbara nåd och stärkte henne i den öfvertygelsen att hennes lycka stod under dess hägn och beskyddades af dess allsmäktiga kraft.
Nu förgingo ett par månader, som kanske böra räknas som de lyckligaste, emedan Ingeborg derunder började förgäta sin fruktan och i samma mån högre njuta af sin sällhet, Hysing besökte nästan dagligen de unga makarne och strödde vänskapens eterneller bland de rosor, hvarmed kärleken bekransade deras lif. Lilla Sigrid, som efter Ingeborgs afflyttning från klostret der icke kunde finna någon trefnad mera, och derför straxt derefter
