158
blifvit af “pappa Hysing” hemförd, fann icke allenast ett dagligt tillhåll hos Staels, utan äfven snart ett hem i deras hus, sedan Stael såg att han derigenom befriade sin vän från ett verkligt bekymmer och sjelf kommit till delaktighet af hans öfvertygelse, att den flickan var ett välsignelsens barn, sedan han funnit att Försynen genom henne utlagt Ariadne-tråden till hans Ingeborgs befrielse och begges deras lycka.
Den som rätt förstår kärlekens välde, förspiller aldrig dess goda, från hvilket hjerta det bjudes oss, utan förstår alltid att derigenom utvidga cirkeln, inom hvilken han sluter sin lyckas knut. Så, ehuru rik nog genom sin makes kärlek, försköt dock icke Ingeborg den, som lilla Sigrid skänkte henne, utan återgäldade den med en ömhet som, verkligen kunde kallas moderlig.
Så förflöt någon tid af de unga makarnes lif liksom i ett solbadd af kärlek, vänskap och tillfredsställelse, och föräldrakärlekens hopp fick äfven snart del i deras glädje. Men liksom solen, då hon varmast skiner fram ur molnen, ofta bebådar regn, har ej sällan den klaraste lyckan vexlingar i sina spår.
Men innan vi komma dit, låtom oss ännu några ögonblick uppehålla oss vid Staels och Ingeborgs lycka. Det enda som understundom förekom Ingeborg oroande och fördystrade henne, var tanken på Ebba, om hvilken hon ingenting hört allt sedan hon lemnat Moskau, något som var ganska naturligt, dels i anseende till de på den tiden få och oregelbundna kommunikationsanstalterna der i landet, dels af Ebbas fullkomliga okunnighet om Ingeborgs vistelseort.
Nu hände det sig en förmiddag då hon matt och illamående laggt sig på soffan i ett af rummen i hennes enkla boning, att Stael, med ansigtet strålande af glädje och ett öppet bref i handen, inträdde. Han tog en stol och satte sig vid hennes sida, upplyftade och lade hennes hufvud mot sin axel; hvarpå han öppnade och läste brefvet under det hennes ögon följde hvarje rad. Det var från Du Rietz och innehöll, jemte berättelsen om hvad vi redan veta om hans öden och bekantskap med Ebba, äfven den om hans lycka att sedan någon tid vara hennes make, samt om ett från guvernören i Moskau till kommendanten i Kasan ankommet meddelande af hans rätta namn, samt tillförsäkran om czarens nåd för den ohörsamhet som föranledt hans vistande derstädes.
— O Gud! — utropade Ingeborg och slog sina armar om Staels hals —- Detta är nästan förmycket för mitt arma hjerta. Det vill brista under fullheten af så mycken sällhet. Jag kan
