159
knappast uthärda den. — Och hon lutade hufvudet emot Stael och tryckte sig intill hans hjerta.
I detsamma öppnades dörren och general Tschammer, förd af sin gemål, inträdde.
Generalen var resklädd, och det uttryck, som hans ansigte genast vid hans första inträde antog, vittnade lika mycket som hans drägt om hur oförberedd han var för det besök hvartill han fann sig förd.
Vid den syn som mötte honom, tog han ovilkorligen ett steg tillbaka och lade handen öfver sina ögon. Furstinnan, som noga gaf akt på allt, och med blickar, tindrande af glädje, såg framgången af sina planer, lemnade honom några ögonblick åt intrycket af sina känslor, hvarpå hon sade:
— Då min ömhet för er, min dyra gemål, ej tillåtit mig afbida er ankomst, utan jagat mig till möte på er väg, till det min slägtinge tillhöriga slott, der jag visste ni ärnade tillbringa natten, har den lika litet tillåtit mig fördröja upptäckten af dens lycka, som allt ifrån barndomen haft att fägna sig åt ert deltagande och åt hvilken ni gifvit så många prof af er faderliga ömhet. Ni ser här er älskade skyddsling lyckliggjord, som Stael von Holsteins maka, och denna intressanta syn hoppas jag skall ursägta att jag uppskjutit upptäckten, tills den kunde åtföljas af öfverraskningens dubbla glädje.
— Min furstinna — sade Tschammer, under det en dödsblekhet gjöt sig öfver hans kinder, och läpparne darrade, och tänderne hackade, så att han knappast förmådde artikulera ljuden. — Det är öfverflödigt af er att förklara motiverna till edra handlingar, ty ingen, som en gång lärt känna er, kan någonsin misstaga sig derom.
— Ni ser — fortfor furstinnan med satanisk elakhet, utan att ett ögonblick förstummas, hvarken af den förfärliga vexlingen på sin mans ansigte eller af hans bittra anmärkning — hur himlen belönar en trogen kärlek, i det Stael blifvit räddad från färden till Sviatski och i hemlighet vistats här nästan ett helt år, för att slutligen upptäcka den tillflyktsort der hans sköna, liksom en forntids prinsessa i ett förtrolladt berg, satt fången under, himlen och St. Niklas veta, hvilken ond andes makt…
— I hemlighet vistats — upprepade Tschammer samt frågade, i det han vände sig till Stal: — Hvem har befriat er från afsändningen till er en gång anvisade fångenskapsort?
— Vänskapen.
— Och tillåtit er i hemlighet dröja här.
