177
— Låtom oss nu räkna nipperna.
— Bagatell! ers durchlaucht. Ni förolämpar mig om ni kunde förutsätta, att jag skulle hysa misstro mot er!
— Hvad! Skulle det finnas så mycken heder hos en köpman?
— Då en köpman har den hedern att uppgöra en affär med en sådan hederlig herre. Men det kör! Det är er vagn förmodligen, som blifvit lagad. Tillåt mig få lemna asken i edra händer!
Och han framtog den och räckte den i mörkret till Tschammer.
Då Tschammer lemnat rummet, sprang Stael upp från sin
säng.
— Store Gud! — sade han vid sig sjelf — Är det möjligt att jag kunnat låna mig till så mycken förställning? Är det möjligt att jag kunnat ge min röst och mina ord så mycken säkerhet och sammanhang att de ej vittnat emot mig? Hade han kunnat se mig, skulle jag hafva varit förlorad. Hu! Jag ryser för mig sjelf, och dock, jag tackar Gud! — — — Han hade icke tid att fortfarande öfverlemna sig åt sina tankar, ty han förstod att hans flykt ej länge härefter skulle kunna blifva dold för Tschammer och att försigtigheten bjöd honom skynda undan så fort som möjligt, Han väckte derför sin sofvande kamrat, trots all den möda det fordrade, och uppmanade honom att genast gifva sig af.
Sedan vi nu sett honom lyckligen undkomma en så hotande fara, låtom oss önska honom en god fortsättning af resan och vidare följa generalen på hans vägar!
23 Kapitlet.
Sedan generalen ankommit till Moskau och något hvilat ut efter resans ansträngningar, gick han att besöka Ingeborg. De i staden varande fångarne hade tidigt på morgonen blifvit sammanförda och inspärrade i vissa hus, för att derifrån utföras att nedskjutas[1]. Att han således fann Ingeborg ensam i sin boning, försänkt i den djupaste smärta och med spår af tårar på sina kinder, var ingenting annat än han väntat och kunde så-
- ↑ Historiskt.
