63
träda. Allt sedan hans återkomst från Gortschin hade han funnit sin förut medgifna frihet så kringskuren, att han hvarken, såsom dessförinnan, fick mottaga eller besöka någon, utan måste lefva alldeles afsöndrad från alla, hvarför åsynen af en mensklig varelse i hans ensamhet var honom ganska välkommen.
Detta glada intryck minskades ingalunda då han, på ärlig svenska och af en röst som klingade med ett från fordna dagar bekant ljud, hörde sig helsas:
— God afton, hederlige vän! Skulle vi då återse hvarann i den babyloniska fångenskapens elände?
Förgäfves sökte han väl i skymningens matta dager, att i de, af ett yfvigt skägg kringväxta anletsdragen, hvilka visade sig från inhägnaden af den höga, uppslagna kragen på en soldatkappa, samt af den kolosala figur som denna tycktes omsluta, upptäcka den bekantskap rösten återkallade; men då den fremmande slutligen, kastande af sig kappan och nedhalande från sina armar ett litet menniskobarn, återtog:
— Hvad, kapten! Jag tror ni känner icke igen er gamle vän och trätobroder! — tviflade Stael ej mer på verkligheten, utan öppnade mot den fremmande sina armar och utropade:
— Hysing, min hederlige, förträfflige Hysing!
— Så, ni känner nu ändtligen igen mig? — sade denne och knäppte upp sin lifrock af elgskinn, som räckte ned till knäna, hvilka höljdes af kragarne på ett par stora ryttarestöflor, och ganska väl aftecknade hans väl proportionerade vext.
— Ni måste ursägta att jag icke genast gjorde det, men denna drägt och den der. — Och han pekade på barnet.
— Jag förstår er! Ja, denna drägt är den besannade olycksprofetens embetsdrägt. Men det är icke värdt att skämta med eländet om icke för att visa att man är man att bära det.
— Den drägten har trohet mot kung och land adlat, och jag hoppas att vår Herre känner sina tjenare lika väl under den ena kappan som den andra.
— Det är rätt! För första gången gräla vi alltså icke, kapten, och det är den der soldatkappan skuld till; icke för att den bäres af mig, förstår ni, utan derför att ett helt himmelrike af kärlek och frid bott under den. Ja, Gud bevare kungen! Men nog hade det varit bättre om hans makt hindrat honom att låta det komma så långt, hvarken med honom sjelf eller hans arma folks elände.
— Mens i olyckan har kung Carl visat sig störst; och hade han icke förmått sätta allt på spetsen, skulle han icke heller
