64
kunnat utveckla detta öfvermenskliga hjeltemod och denna oböjliga karakterstyrka, som ännu bryta sin glans genom hans lyckas mulnade himmel och sprida en gloria öfver hans rykte, hvilket utgör hans fienders afund.
— Men denna förbländande storhet väger blott på individens vågskål, då deremot det pris hvarför den köptes kostat millioners lif och väl.
— Och hvilket svenskt hjerta tror ni klagar för det pris som svenska namnets odödlighet kostat?
— Ack, min kära kapten, tyvärr återfinner jag er efter sju års skiljsmessa på samma punkt, som då vi skildes! Det är beklagligt!
— Det är jag återigen färdig att bestrida er. Det utgör mannens ära att förblilva fast vid sin en gång fattade öfvertygelse.
— Utan sjukdom stannar barnet aldrig i vexten. Så är det ock med våra ungdomsbegrepp; äro de friska måste de vexa ut och förändra sig med vår erfarenhet och tidens förhållanden. Fördomar och ensidighet äro de sjukdomar som göra dem till dvergar. — Men, kapten, ni har väl en mugg öl och en pipa tobak att bestå mig? Tungan kännes mig som fastfrusen i halsen, och min gom är så anstucken af den otäcka ryska löken, att den behöfver en grundlig luftvexling för att bli qvitt derifrån.
Stael ringde och efterskickade sin värdinna, hvilken han tillsade om några förfriskningar åt sin gäst.
— Än barnet då? — sade denna, sedan hon mottagit hans reqvisitioner. Skall det ha intet, stackars liten! eller håller det redan till godo med samma slag?
— Barnet, — utropade Hysing. — Nå Gud välsigna frun för den påminnelsen! Nej, det får icke läppja på sådana saker. Gif det litet varm mjölk eller ölsoppa med några skorpor till.
— Mjölk och ölsoppa? — Jo det lär ni svenskar föda upp edra piltar vid!
— Var god och skaffa hit det, som jag bedt er.
— Några lökar skulle det väl vara till skorporna? Jag har just några nystekta af den finaste sorten, uppfrästa i olja.
— Nej, min. goda fru, sådana läckerheter har det icke lärt sig förstå.
— Men lite bränvin får jag väl hälla i ölsoppan, för att sätta smak och kraft i den skälla födan.
