65
— Besvära er för all del icke med sådana kokkonstens finnesser, så framt barnet skall kunna äta den, min goda fru! — bad Hysing,
— Gud förbarme sig! — utbrast han då värdinnan lemnat rummet. — Är icke ändå den råaste qvinna mera oumbärlig för menniskoslägtet, än den klokaste karl! Fördömda egoism, du skulle utöda det med dina manliga bragder om det blefve lemnadt i våra händer! Detta barn, som jag älskar som vore det mitt eget, och till hvilket jag känner mig ha, om möjligt, än större pligter, skall ha en fremmande qvinna att tacka för att det slipper hungra, under det jag tänker på att smörja mitt eget krås!
— Hvems är då detta barn? frågade Stael.
— Ingens nu mera! Derför är det mitt. En präktig unge, eller hur tycker ni? — och han lyftade upp barnet på sitt knä och vände dess lilla ansigte mot Stael.
— Jag håller med min värdinna, att det behöfver annan föda än mjölk och skorpor. Det är ju vekt som en flicka.
— Och heter Sigrid.
— Det är då en flicka?
— Just det och ingenting annat; fast förhållandena varit sådana, att man bättre kunnat reda sig med henne som pojke, hvarför hon blifvit klädd som sådan. Men det der tillhör en historia, hvarom vi skola tala en annan gång, om ni behagar.
— En annan gång är för mig en oviss sak, emedan det nu mera hör till sällsyntheterna för mig att få träffa någon mennisska, så att det verkligen förundrar mig att lyckan att få mottaga er blifvit mig förunnad.
— Det hafva vi min oförsynthet att tacka för, ska ni veta! Så fort jag kom till staden, lagade jag att få se listan på här befintlige fångar, och då jag varseblef ert namn, skaffade jag mig genast anvisning på er bostad, och begaf mig, åtföljd af en vaktare, hit. Man nekade mig till en början att träffa er. Det gjorde mig ondt, och förargade mig tillika att så snöpligt bli afvisad. Som min vaktare såg ut att vara en beskedlig karl, frågade jag honom, då jag kommit några steg ut på gatan, till hvem jag skulle vända mig för att vinna tillåtelse att råka er. — Hvad man icke får, det får man icke, — svarade han helt lakoniskt, men tillade omedelbart, i det han visade på en kibitka, dragen af ett par ståtliga hästar, som kom körande emot oss: — Om någon skulle kunna hjelpa er, vore det väl guvernören för de svenska fångarne, som kommer der åkande.
— Här är ej värdt att vara buskablyg, tänkte jag, och klef så på
