66
och bad, ropande, att få tala ett ord till hans durchlaucht. I kibitkan satt en gammal man af ett ganska vänligt och ädelt utseende, och till honom anförde jag, i så ödmjuka ordalag som min lilla färdighet i ryska språket medgaf, min anhållan, hvilken han icke allenast beviljade, utan till och med påstod vara obehöflig, enär han icke utfärdat några förbud för kapten Stael att mottaga hvem som helst. Dessutom bad han mig försöka kraften af furst Ivan Gagarins namn mot alla egenmäktiga hinder; och för den nyckeln sprang dörren genast upp till ert rum.
— Förträfflige vän! — utropade Stael. — Hvilken upplysning ni förskaffat mig! Förbudet utgår icke derifrån, det gäller icke alla fångarne; det är mig, man således gjort till ett föremål för en hemlig förföljelse. Det är på det sättet man i detta land vet att akta ära och tro.
Emellertid hade de begärda förfriskningarne blifvit inburna. Innan Hysing sjelf tog sig något till godo deraf, lagade han att lilla Sigrid fick sin förplägning, hvarpå han med öm omsorg inbäddade henne i kappan och lade henne att sofva, under det han till Stael yttrade; — Också hon bar fått betala sin dyra skatt af de offer de sista olyckorna utpressat.
— Hennes far har då stupat i kriget.
— Stupat, — det vore afundsvärdt, nej!…
— Tittut, pappa Hysing! sade barnet och stack leende upp hufvudet ur kappan.
— Sof, din lilla satunge, ty nu vill jag prata med denna herrn och vara af med dig. Du kan dessutom vara både trött och sömnig.
— Nu vill jag prata med dig. Kom och sätt dig här hos mig!
— Kryp ner i kappan och sof, säger jag dig; skall du få se på min klocka då du vaknar.
— Nej! Nu vill jag ha din klocka! Gif mig den genast!
— Nu? Nej, det sker aldrig!
— Jag vill ha den, hör du! Gig mig den bara, söta… snälla… goda… rara…
— Satunge, hvem kan säga nej längre? Men vill du sofva sedan?
— Ja, — svarade flickan. Men knappast hade hon fått klockan i sin hand, innan hon sprang upp, yrvaken; fattade eldgaffeln och började rida häst, hvarvid hon dinglade med klockan mot både stolar och bord, samt bringade dessa i ett kaos midt på golfvet och förde ett väsende, som ingalunda gjorde skam åt den drägt hon bar.
