67
— Ha, ha, ha! skrattade Stael. — Ni som så noga tycks öfverväga theorierna för maktens bruk och missbruk, ni låter ett barn få envåldsmakten öfver våra örons ro.
— Hade det varit en pojke, kapten, skulle jag gifvit honom en stut vid hans första knystning, och vi skulle fått se om han icke sofvit vid det här laget; men, en flicka! Hvem kan då ha hjerta dertill! Tyst Sigrid! du hör kapten tycker icke om du larmar!
Men Sigrid tycktes icke höra derpå, och Stael sade: — Ni tycks verkligen ha tagit er vatten öfver hufvudet, min vän, med den der lilla skyddslingen.
— Jag fruktar det, men jag älskar henne likväl som en far, ja, som en mor. Hon har sofvit vid mitt bröst, jag har burit henne på mina armar, och skyddat henne för kölden under samma kappa, som skyddat mig, Utan mig skulle hon legat förfrusen mellan de hjertan som varmast älskat henne. Jag har ryckt henne från döden. Detta skall, hoppas jag, hennes mor från himlen skåda, och förlåta mig att jag icke blifvit någon så exemplarisk uppfostrare för qvinnokönet.
Vid dessa ord vände sig Hysing bort och torkade obemärkt en tår ur sitt öga — barnet märkte det; stannade i sin lek och sade:
— Det är om mamma du talar. — Då vill jag vara tyst och snäll och höra på.
— Ni skulle göra äfven mig ett nöje genom en berättelse om detta lilla barns öde, och det så mycket mer, som jag af det deltagande ni visar, kan dömma, att äfven ni kommer att framstå deri. Jag råder er att begagna den tid er lilla herrskarinna tycks vilja lemna er rådrum till.
— Alltför gerna, om jag dermed kan uppfylla också er önskan; men jag ber er påminna er, min kapten, att det finnes händelser af så enkel och rörande beskaffenhet, att hvarje försök att utstyra eller förblommera dem blir vanställande fläckar på sanningens rena duk.
Derefter började han:
— Kort efter vår sista skiljsmessa, som ni väl torde påminna er, blef regementet beordradt att garnisonera i Riga, der vi gvarlågo ända tills vi med den öfriga arméen under general Levenhaupt tågade af, för att stöta till konungens här. Under första året al vårt vistande på nyssnämnda ställe, sammanvigde jag löjtnant Holzt med en ung Liffländska. Aldrig har jag sett tvenne menniskor lyckligare genom sin kärlek, eller mera förtröstansfulla blicka emot framtiden än de. Då jag någon gång
