68
talade med dem om de krigiska oroligheterna, som så hastigt kunde afbryta deras lycka, sågo de på hvarandra, i stället för att svara, och i deras blick låg elt helt himmelrike af kärlek, mod och förtröstan. Så förgingo några år, tills, såsom jag redan nämnt, regementet fick order att bryta upp och begflva sig på marsch. Detta var i Juni månad förlidet år. Då kom en dag Holzts unga maka till mig och bad mig, att som skiljedomare uppträda emellan henne och hennes man. Jag såg på henne: hon stod framför mig lika vacker, lika förtjusande och, som jag tyckte, lika frimodig, som i den stund jag lade hennes hand i den lycklige brudgummens. — Skiljedomare — upprepade jag och drog en djup suck öfver kärlekens obeständighet och skönhetens lögnaktighet. Som hon tycktes vilja undvika några vidare förklaringar, afhöll jag mig från alla slags frågor, men inställde mig i hennes hus på utsatt tid. Då jag kom träffade jag endast mannen. Han såg dyster och nedstämd ut. Grannlagenheten förbjöd mig att öppna ett ämne af så ömtålig natur, som det för hvilket jag trodde mig kallad, hvarför jag under ett likgiltigt samtal beslöt att afbida den andra partens ankomst. Efter en stunds väntan inträdde en ung livréklädd betjent. — Herr pastor — sade han till mig — löjtnant Holzt vägrar att taga mig i sin tjenst under marschen, på mina egna uppgifter om trohet och öfriga erfordeliga egenskaper, hvarför jag ber er, såsom vår församlings pastor, att ni måtte intyga min frejd och bringa honom till ett jakande heslut.
— Pastor, kära pastor! — sade Holzt och slog armarne omkring sin makas hals, ty ni förstår väl att det var hon, och kysste henne rätt hjertligen. — Har ni väl någonsin sett en sådan frestare? Gif mig nu, om ni förmår, andans kraft att besegra den med, ty jag börjar förstå, att jag annars måste gifva mig förlorad.
— Nej — sade hans hustru — det är till min bundsförvandt han är kallad, och jag lemnar åt honom att tolka betydelsen af dessa ord: — Hustrun skall dela ljuft och ledt med sin man. — Ni har sjelf — fortfor hon och vände sig till mig — uttalat dem för mig; säg mig nu, om Guds bud skola begagnas endast som en spegel, hvari vi vid högtidliga tillfällen få skåda den styrka och de ädlare drifter de förutsätta hos oss, eller om vi icke skola taga oss dem till efterrättelser för lifvet, och i deras uppfyllande sätta vår ära och vår sällhet?
Ehuru denna fråga icke kunde besvaras på mera än ett sätt, sökte jag likväl eludera de pligter hon åberopade till öfverenstämmelse med de förhållanden naturen och de medborgerliga
