69
förbindelserna föreskrifva; föreställde henne de besvärligheter, för hvilka hon utsatte sig och förenade mig med hennes man att afböja hennes beslut.
— Herr pastor, — sade hon, — ni tviflar på min styrka och mitt mod, emedan ni icke kan bedöma det, Min far stupade vid Narwa år 1700; några år derefter, under ryssarnes förödande härjningar i Liffland, satte kosackerra eld på vår gård, plundrade vårt hus, mördade min moder och togo mina tvenne unga bröder tillfånga; förtviflad vid åsynen af alla dessa grymheter, sprang jag att gömma mig i en vrå af det brinnande huset, beitad, att hellre omkomma i lågorna än falla i de råa bödlarnes våld. Jag hörde dem storma deromkring under svordomar öfver att jag undkommit dem, utan att de likväl vågade förfölja mig inom flammornas lågande vakt; jag hörde tak och sparrar ramla, jag kände hettan och röken med hvarje ögonblick ökas; färdig att qväfvas, sprang jag fram till en liten fönsterglugg, den jag utslog; jag såg då en ung officer i spetsen för en liten flock svenska soldater rycka an, samt kosackerna fly för dess blotta åsyn. En känsla af glädje och tacksamhet, sådan den aldrig kan beskrifvas, bemäktigade sig mig, med den förlorade jag allt vidare medvetande, intill dess jag kallades till lif af den unge officeren, som höll mig i sina armar. Vid åsynen af det brinnde huset hade han störtat ditin, för att söka om något menniskolif der var att rädda, och funnit mig. — Denne unge ofcer, mitt lifs räddare, blef sedan min make. Ni finner nu allt hvad kriget beröfvat mig, och allt hvad Försynen återskänkt mig; och jag ber er öfverväga, om icke alla faror och besvärligheter måste synas mig ringa, vid jemnförelsen att skiljas från den jag högst älskar.
— Jag kunde allenast återupprepa hvad jag sagt, och föreställde henne gränserna för en qvinnas krafter.
— Ni tager då icke i betänkande dem, som mycken motgång och mycken kärlek skänker själen?
— Men ni har också ett barn, en liten tvåårig flicka, och det tillhör er, som moder, att taga edra pligter äfven mot henne med i beräkningen.
— Ni har rätt — sade hon — och jag har också öfvervägt detta. Moderskärleken skall äfven komma min styrka till hjelp. Min lila flicka är kry och rask; jag skall kläda henne som gosse och låta henne medfölja. Henne har jag ämnat be er få, till en del, anförtro åt eder vård, emedan ni färdas åkande med någorlunda beqvämlighet.
