70
I Lithauen, dit marchen lärer vara bestämd, har jag välmående slägtingar, der jag kan lemna henne, om så skulle fordras, och der hon i alla händelser skall vara bättre och säkrare än här; ty hvad skulle icke här kunna drabba henne då, som troligt är, ryssarne skola få fritt spelrum i landet, sedan kärnan af svenska trupperna dragits derifrån. Som jag sagt, hennes ord kommo från de skönaste läppar och, hvad mer var, från det varmaste hjerta. De hade ock en så öfvertalande kraft att jag, oaktadt min kristliga ståndpunkt, måste erkänna henne som en valkyria med segrens afgörande makt i sin hand. Jag kan icke neka att jag också, i de framtidsminnen hon gick att samla åt sin lilla dotter, såg ett rikt arf till henne af sådana exempel af kärlek, mod och försakelse, som sällan faller på qvinnans lott.
Som det då icke gafs någon aning om de oerhörda strapatser och olyckor som voro arméen förbehållna, uten denne, van vid segerlycka, tvertom trodde sig gå gyllene öden till mötes, var det omöjligt att förutse ens hälften af de mödor och lidanden, som blefvo lönen för den unga qvinnans mod och trohet.
Sedan hon öfvertalat sin man till eftergift och mig till medhåll, började vi nogsamt taga verkställigheten af hennes plan i öfvervägande.
Öfverstelöjtnant Sass, hvilken anförde regementet, emedan Dela Gardie sjelf af sjukdom var hindrad från att åtfölja det, hade tillbjudit mig att under marchen begagna hans vagn. Detta blef nu en omständighet, som erbjöd stora förmåner. Vi beslöto att Maria, så hette Holzts maka, skulle i sin nya förklädnad, och under förevändning af en ledvrickning i ena foten, få plats bredvid mig i vagnen, och barnet likaledes i ombytt drägt, åtfölja mig som en skyddling, från hvilken jag icke velat skilja mig.
Som vårt, jemte general Lewenhauts eget, och öfverste Knorrings regementen voro de första, som aftågade, funno vi i början af vår march öfverallt goda qvarter och fulla förråder, tills vi i Czereja fingo veta att ryssarne afbrändt Mohilev, som låg i vår väg, och att arméen skulle vända sig in åt Severien, för att der stöta till konungens. Här frågade Holzt sin maka, om hon ej redan pröfvat nog af en krigsmarschs besvärligheter, och föreslog henne att begifva sig in åt Lithauen, till sina slägtingar, men hon ville icke lyssna dertill.
Kort derefter föreföll det olyckliga slaget vid Liesna, som med sin dyrköpta seger blef förebudet till våra stundande mot-
