76
skiska gardet till häst visade sig, hvilket efterträddes af svenska fältartilleriet, tillika med alla de fanor och standarer, hvilka Levenhaupt i slaget vid Liesna måst lemna i sticket till byte åt fienden; så kommo allt det manskap, underbefäl och kompaniofficerare, som före slaget vid Pultava blifvit fångne, åtföljde af Preobrazinskis garde; derefter följde den vid sistnämnda ställe och vid Dniepern tillfångatagna armén, i nyss iakttagna ordning, samt under- och öfverbefälet af artilleriet, äfvensom detta, tillika med alla fanor, standarer, pukor och trummor, som der blifvit segervinnarnes rof. Sedermera följde först alla svenska majorer, öfverstlöjtnanter, generaladjutanter och öfverstar; derefter de af konungens hofstat, som råkat med i fångenskapen samt den sönderskjutna båren, dragen af tvenne hästar, på hvilken Carl låtit bära sig under hela slagtningen; slutligen de svenska generalmajorerne Hamilton, Stackelberg, Roos, Kruse, Creutz och Schlippenbach, samt till sist generalen, grefve Levenhaupt, fältmarskalken grefve Rehnsköld och kungliga rådet grefve Piper. Härefter kom czaren sjelf till häst, något steg framför de begge furstarne Menzikof och Dolgorucki, hvilka intogo hans högra och venstra sida, åtföljd af hela sin stab.[1]
Så gick tåget ända till Kremlns murar och inom dessa till platsen utanför czarernas stolta palats, hvilket gifvit hela denna stadsdel sitt namn. Här, liksom på flera andra ställen voro estrader anbragta, på hvilka förfriskningar höllos tillhanda för alla utan undantag, såväl svenskar som ryssar.[2]
Under det tåget här på en gifven signal stannade och fångarne, liksom deras besegrare, begåfvo sig till mat- och dryckesdiskarne, blef Tschammer, som var med i czarens stab, varse Stael, som ensam och med ögonen sänkta mot jorden stod orörlig som en bild på den plats der hans led stannat, utan att deltaga i de flödande förplägningarne eller tyckas hafva någon uppmärksamhet för de andras ifver dervid. Då vände Tschammer sin stolte gångare emot honom och red honom så nära att han lät denne stänka fradgan från sitt silfverbetsel på Staels kläder.
— Ni ser icke ut att befinna er afundsvärd, min kapten! Det gör mig ondt! Men som jag sade er, ångren kommer för sent, då man förkastar sin lycka.
— Ni bedrar er, herr general — svarade denne, utan att rubba sig ett enda steg. — Jag känner mig tvertom ganska afundsvärd i detta ögonblick.
