81
och hennes syster denna dag höllo sig stilla, inom stängda dörrar och täppta fönster, för att slippa bevittna sina landsmäns skymfliga lott, hade således ögonblickligen begagnat sig af det gynnande tillfallet, då han såg Stael ensam, för att inleda det.
Emellertid hade den första förblindande glädjen knappast hunnit gifva ram åt det sansade ögats iakttagande blick, innan Stael varseblef en förändring hos Ingeborg, som syntes så stor, att han icke vågade tillskrifva den skilsmässans smärta allena.
— Dyra älskade Ingeborg, — sade han och tryckte hennes hand. — Har någon olycka händt dig?
Ingeborg lutade sitt ansigte mot hans bröst och började högt snyfta.
— För Guds skuld, älskade, tala! Denna smärta förkrossar mig!
— Jag kan icke! O, Stael, detta, blott detta, ville jag dölja för dig! — Och dock, jag måste tala.
— Ingeborg, ögonblicken äro dyra, hvarje minut kan kalla mig härifrån, detta möte förefaller mig ännu som en gåta, för himlens skuld, låtom oss icke för sent ångra att vi förspillt dess frukter.
— Jag måste det då! General Tschammer älskar mig.
— General Tschammer? Hvad säger du?
— Han har älskat mig redan tvenne år, då jag ännu blott var ett barn, och han kom för att återföra mig och Ebba till vår fader. Det var han som vid vår ankomst hit, utverkade det förbud af czaren, som omintetgjorde våra käraste förhoppningar och qvarhöll oss i fångenskapen; det var sina egna planer han ville gynna då han, i stället att understödja dina ädelmodiga förslag till vår utlösen, lemnade dem oförsökta hos czaren, och besegrade dem med en föregifven vägran; det är för dem han offrat mig åt saknaden af en fader som jag tillber, och till detta odrägliga lif på Gortschin, hvilket han förutsåg att hans makas väckta svartsjuka skulle dagligen förbittra — han har tillstått det, och…
— Fortfar!
— Nej! Jag afskyr!…
— Jag anropar dig vid himlen och vår kärlek, tala.
— Trott sig kunna försona all denna grymhet och återgälda alla mina lidanden genom sin kärlek.
Staels läppar darrade, han förmådde icke uttala ett enda ord, utan förde blott krampaktigt sin hand till sidan, der han burit sin värja.
