82
— Det är denna förhatliga lidelse jag har att tacka för att jag nu befinner mig här; ty han tillstod det utan förbehåll. — Han föredrog att föra sin maka hit och underkasta sig hennes närhet framför att lefva skild från mig.
— O Gud!
— Vi kunna frukta allt, ty han misskänner helgden af allt som sätter sig emot hans passion. Han förnekar sina förbindelser till sin maka, den han aldrig hvarken älskat eller bedragit med några hycklade känslor; och kastar de förebråelser till hvilka han under andra förhållanden skulle göra sig skyldig, tillbaka på henne sjelf, som, i stället att ålägga honom aktningens pligter, endast inger honom vedervilja och förakt.
— Och förstår du icke nu att binda sammanhanget af detta vid planen af de frestelser han trott sig utlägga för mig?
— Emellertid uppstår hos mig ett hopp om räddning.
— Dyra, älskade, tala!
— O, Stael, himlen har sjelf förlänat oss denna stund för att beskydda vår kärlek! Han har för andra gången sändt dig som min räddare. Ryck mig undan min förföljares våld! Frukta icke fångenskap, mödor, Siberiens kalla luftstreck, eller ödemarkernas hemskhet, — allt skall bli mig ljuft vid din sida, och känslan att tillhöra dig skall inge mig kraft att trotsa de hårdaste lidanden.
Måtte himlen beskydda så mycken kärlek! Ack, hur usel är den lott, som min närvarande belägenhet kan bjuda dig! Och dock, jag känner det, en barmhertig Gud kan icke lemna ett hjerta sådant som ditt utan sin lön. Blott i ädla själar låter himlen aldrig hoppet slockna! Vi skola ega det och…
Nu lät en trumhvirfvel höra sig utifrån. Kreml-platsen, och genast derefter en knackning på dörren, som var signalen till Staels återvändande.
— Redan? — utropade han. — Just nu då hela vårt öde väger på stundens öfverenskommelser. O, Gud, hur kan din kärlek så skoningslöst afväga lifvets vigtigaste ögonblick?
— O, Stael, låtom oss icke klaga, men tacka barmhertighetens Gud för det oändliga hjertats lif, som kan innefattas i minutens korta rymd, och för all den tröst, den styrka och det hopp som kunna framblomstra från ett ögonblick sådant som detta!
— O, min Ingeborg! Aldrig skall jag svigta i min förtröstan till kraften af den genius som bor i din själ, aldrig till en rättvis himmels beskydd öfver ett hjerta, sådant som ditt.
