83
Nu förnyades knackningen på dörren, och nästa minut slet de älskande från hvarandras sida.
Icke förr än mörkret inbrutit och den ståtliga illumination, som slutade denna märkvärdiga högtidlighet, utgjöt sitt sken öfver staden, hade tåget tillryggalagt sin bana och hunnit den punkt, der det ändtligen upplöstes och de, i dubbelt afseende, uttröttade svenskarne blefvo förde till sina qvarter och undsluppo den tanklösa mängdens gapande blickar och råa åtlöje.
Det vore omöjligt att skildra de känslor, som bemäktigade sig Stael, då han efter de många stridiga intryck, som denna dags händelser qvarlemnat befann sig ensam i lugnet och tystnaden af sitt qvarter. Ensamheten, som från själens strängar lyfter den sourdin, hvarmed verldens uppträden och buller bedöfva dem, och till sin högsta styrka stegrar kraften af de toner våra känslor derpå anslå, de må nu vara sorgliga eller glada, ensamheten, säga vi, öppnade för Staels inbildning en obegränsad rymd att låta dess föreställningar vexa uti, till dessa gigantiska former som slutade med att öfverväldiga honom sjelf. Han såg Ingeborg hotad af tusende faror, än sliten från hans sida, än kämpande med en segrande kraft för den kärlek hans hjerta hade att bjuda henne, än sjunken i ett vilddjurs famn, än strålande i en engels gloria. Hvarken trötthet, mattighet eller hunger kunde kalla sömnens lugn till hans sinnen, och morgonen fann honom lika vaken som nattens stjernor, mot hvilkas klara ljus han tusen gånger höjt sina blickar med bön, med klagan och hopp.
Lika väl efter, som före denna märkliga dag, fann Stael sig hindrad från att gå ur sitt qvarter. Han hoppades dock att Hysing skulle återkomma, eller att någon af hans mångas öfriga kamrater och bekanta från fordom, hvilka nu voro samlade i Moskau; och bland hvilka han visste sig ega många vänner, måhända skulle bana sig väg till honom, och han såmedelst kunna sätta sig i någon förbindelse med den yttre verlden.
Den ena dagen giek dock efter den andra, utan att uppfylla hans hopp, och med hvarje återkommande dags slut blef hans belägenhet odrägligare. Slutligen började han ana, att man tagit sina mått och steg äfren mot kraften af sjelfva furst Gagarins namn.
Som han lefvat nog länge bland de goda ryssarne för att hafva lärt känna deras beskedliga medgörlighet för penningens bönespråk, beslöt han att, ehuru stridande det egentligen var emot hans bättre känslor, begagna sig deraf, såsom af det enda
