85
Stael insåg nu att han var föremål för en större vaksamhet och kraftigare åtgärder än han hittills föreställt sig, och kunde icke betvifla från hvilket håll och i hvilken afsigt de rigtades mot honom. Beröfvad hvarje hopp att få meddela sig åt någon mensklig varelse, grep han slutligen till det sista försöket och sade, i förlitande på den tjenstvillighet vakten nyss yttrat: — Ni har tillbjudit er att tjena mig; kan jag förlita mig på detta goda löfte?
Vaktkarlen betygade honom sin goda vilja; och sedan Stael sagt honom, att frågan handlade om framlemnandet af ett bref, och han, till bevisandet af sin tjenstaktighet, betingat sig det lilla brefbärarearfvodet af två rubler, hvarpå ingen afprutning sattes ifråga, hastade Stael att nedskrifva några rader till Hysing, afmålande sin belägenhet och den oro, hvaraf han led, samt ålade vännen att icke lemna några medel oförsökta att förskaffa honom underrättelser om Ingeborg samt bryta strängheten af hans fångenskap. Sedan han med ännu ex god förhöjning i den öfverenskomna drickspenningen sökt vinna sin budbärares bevågenhet, öfverlemnade han sig åt det ljufva hoppet, att snart finna tillfredsställelse för sin längtan, och erfara något från henne, som sysselsatte alla bans tankar.
Men gode läsare, har du nånsin i striden med förtviflans makter och färdig att duka under för ditt ödes krossande slag, sett hoppets sol glimta fram öfver din mörka valplats, och lifva dina sjunkande segerkrafter, endast för att gömma sig under ett moln, som lemnar dig i ett djupare mörker, så skall du utan tvifvel kunna försätta dig i Staels ställe, då han såg den ena dagen gå efter den andra, utan att han hörde något af sin vän, och med hvarje stund fick nya skäl att betvifla tilförlitligheten af den köpta troheten.
Åtta dagar hade förflutit under den plågsammaste oro, då han en dag, fördjupad i de svårmodigaste tankar, med pannan lutad i handen vid bordet, der hans lilla middagsmåltid stod orörd och kallnad, väcktes af ett samtal, som på en gång dref blodet upp i hans bleknade kinder och kom hans hjerta att klappa med förnyade slag.
— Hvad! — röt en grof omornad röst, den han ej kunde misstaga sig på, tillhörde hans väktare. — Har du icke stulit nyckeln till rummet der under mitt hufvud, medan jag tog min middagslur? Fort hit med den! ty vet, jag är förbjuden att insläppa någon.
— Jag vet det, min gode man! Låt derför icke störa er i
