87
terkomma. Se så blunda nu, din satan! Alla afgörande expeditioner gå fermt. Om fem minuter må du vakna igen.
― Godt! Men ni ger mig väl i alla fall en liten drickspenning?
― Drickspenning? — — Satans Tiggare! Tror du att när man går i rigtiga ärender, man för drickspenningar med sig. Sina rättigheter behöfver man icke köpa sig till. Det vore endast i fall jag vore stadd i orätta ärender, som du kunde smickra dig med förhoppningar på sådane.
Detta samtal, hvari, såsom läsaren redan torde hafva gissat, Stael igenkänt Naddins röst och språk, föreföll honom ändlöst under den feberaktiga spänning det hos honom uppkallat. Mer än en gång hade han varit färdig att spränga dörren och affordra den pratsjuke det afgörande ordet om innehållet af hans budskap, om icke besinningen tagit rösten af hans känslor och hejdat honom i utbrottet af hvarje öfverilning.
— Ändtligen såg han det efterlängtade ögonblicket inträda då Naddin öppnade hans dörr.
Stael förmådde icke röra sig emot honom. Blek, som en bildstod, stirrade han på hans vidriga ansigte, som hade han i dess uttryck velat läsa hvad han hade att förkunna, då Naddin tog till ordet: — Blott fem minuter, i min höga herrskarinnas namn och — i edert! Som jag aldrig funnit er ha smak för qvickheter, och mitt uppdrag mera består i handling än ord, så ämnar jag icke bevärdiga er med mycken tidsspillan på de senare. Se här och — farväl!
Med dessa ord räckte han ett bref till Stael och lemnade rummet.
Stael betraktade brefvet och igenkände Ingeborgs handstil. Han tryckte det mot sina läppar. I nästa ögonblick slukade han med sina ögon dess innehåll.
“Dyra Stael”, skref Ingeborg. “Aftorka dina tårar och lyft tacksamt dina blickar mot den himmel, som sjelf beskyddar vår kärlek, och innan kort skall lyckliggöra oss! O Stael, mitt hjerta är så fullt, jag darrar, jag bäfvar, och känner mig dock färdig att upplösas af idel sällhet. Vi skola tillhöra hvarandra; innan kort skall du vara min beskyddare, och tusen mil skilja mig från denna man, som vill heta min välgörare, men blifvit min tyrann. Med hvilken förtjusning tänker jag icke på de aflägsna trakter och okända öden, jag skall möta vid din sida! Det är mitt nöje att skapa mig ödemarker och faror af tusende slag för att mot dem pröfva min kärlek och visa dig hur stark den är! Jag är skyldig dig en redogörelse för hvad som här tilldra-
