Sida:Georgica 1967.djvu/43

Lika är ock ditt behov av det oplanterade videt.
Redan är rankan fäst, och redan kniven är nedlagd,
Tröttad har vingårdsmannen med sång nått yttersta raden;
Jorden han måste dock vända ännu, och träla i mullen,
Och är ej trygg ändå mot haglet vid druvornas mognad.

420Mödosam odling begär däremot olivträdet icke.
Sedan det fattat sin rot i mullen och vant sig vid luften,
Fordrar det varken hackornas tagg eller eggen av järnet.
Jorden, öppnad av billen och vänd av plogen, tillfyllest
Plantan förser med must till överflödande frukter.
Därför vårda det feta olivträd, helgat åt freden!
Apeln även, så snart den känner att stammen är stadgad,
Med självständiga krafter i hast mot stjärnorna stiger
Blott av sin egen förmåga, och ej behöver vår åtgärd.

Ingen lund mellertid det givs som icke står frukttyngd.
430Av blodfärgade bär stå fåglarnes boningar höljda.
Cytisus skördad blir; av töret som högskogen skänker
Hålles den nattliga elden vid liv och sprider sitt ljussken.
Mänskan tvekar ändock, att planteringar ägna sin omsorg?
Dröjom ej blott vid större exempel. Pil och den låga
Ginsten ger hjordarne löv och skugga åt herden,
Stängsel omkring planteringens fält, och bina sin näring.
Härligt att skåda det är Narycias kådiga lunder
Och Cytorus i vågor av buxbom, härligt att skåda
Marker som står i sitt flor förutan människans omsorg.
440Själva den ödeskog som Kaukasi hjässa bekröner,
Ofta skakad och störtad omkull av östliga stormar,
Gagnande alster bär: nu furan att skeppet bemasta,
Nu till boningens byggnad och prakt cypressen och cedern.
Bonden rundar ur stammen massiva hjul till sin lastvagn,
Slöjdar sig ekrar till hjul och kröker kölen till båten.
Videt skänker dig hållbara band, och almen sin lövskörd.
Myrtens och hagtorns spiriga skott till de krigiska spjuten
Bjuder dig skaft. Itureern av idegran bågen bereder.
Linden, för järnet len, och den lätt arbetade buxbom

41