Bäcken och lunden. Jag glömd vill älska dem. O till Sperkei
Fält, till Taygeti rygg, bland yra laceniska danser,
Vem vill flytta mig? Vem i Hemi förfriskande dalar
Och i de lummiga grenarnes skygd mig hölja med skugga?
490Säll är den, som förmått utgrunda naturen av tingen,
Som lagt under sin fot det obevekliga ödet,
Och som den giriga Styx hör utan förskräckelse svalla.
Men den är även säll, som de lantliga gudarne känner,
Pan, den gamla Sylvanus och nymfer i systerlig endräkt.
Aldrig fascernas ståt och aldrig konungars purpur
Intryck gjort på hans själ, ej ränker av söndrade bröder,
Ej från Isters fientliga strand nedtågande dacer,
Ej Roms mäktiga värv, ej fallande troner. Den rikas
Överflöd, den fattigas brist ej såra hans öga,
500Utan den frukt hans träd, hans jord med villighet bära,
Skördar han nöjd. Oskyldig han känner ej lagarnes hårdhet,
Torgets stormande split och hävda-samlingens gömsle[1].
Andra krossa förrädiska sund med åran och rusa
Blinda mot vapnen och tränga sig in i konungars boning,
Plundra sin fosterbygd och kränka penaternas trygghet,
Blott för att dricka ur ädel sten[2] och sova på purpur.
Denne begraver sitt gods och ruvar förborgade skatter,
Denne, med örat spänt, står tjust vid talarestolen;
En från teaterns scen av fädrens och folkets applåder
510Hänförd rycks med. Av broderligt blod bestänkta med vällust
Andra sitt lugna hem försaka och vandra i landsflykt,
Och mot en främmande sol förbyta fädernas himmel.
Åkerbrukaren vänder sin jord med den krokiga plogen,
Genom sin flit han föder sitt land och den husliga skaran,
Föder de oxar som delt hans värv i lönande mödor.
Året förutan rast än riktar hans hjordar med avel,
Än med frukter hans bördiga träd; än Ceres med kärvar
Överlastar hans fält, att ladan vägrar dem rymma.
Nalkas vintern, ur Sicyons bär utpressar han oljan.
- ↑ Utan rättegångar och allmänna värv, känner han varken domstolar eller arkiver.
- ↑ Ädla stenar (gemmae) skuros och formades till dryckeskärl.
