Sida:Georgica 1967.djvu/65

Eller av videts smidiga spröt lik korgen är flätad,
Trångt bör öppna sin port. Ty vinterns kyla förstelnar
Honungen, sommarens brand upplöser den åter i floder,
Bägge av lika fördärvelig följd för bina. Förgäves
Tävla de ej i flit, att boningens finaste springor
Täppa med vax och bevara med smet av blommor dess ingång.
40Ja, det kitt de till dessa behov församla och gömma,
Mera än fågellimmet är segt och becket från Ida.
Ofta, om ryktet är sant, de djupt i gömslen i jorden
Gräva sitt hem. Än bo de tillsammans i klyftan av pimpsten,
Än i ett holkat träd, vars kärna förtärdes av tiden.
Därföre omtänkt var, att de spruckna kamrarnes väggar,
Överdragna med ler, glest hölja med löviga kvistar!
Tål ej en idegran vid boningen; bränn ej i härden
Kräftans rodnande skal, och närma ej stocken till träsket,
Eller där gyttjan sprider sin dunst, och den holkade klippan
50Skräller mot slagen, och rösten i genskall sändes tillbaka!

Knappt den gyllene solen till underjordiska rymden
Vintern förjagat och sommarens ljus förnyat på fästet,
Förrän du skådar hur bin på tåg kring skogar och vildmark
Hämta de purprade blommornas skörd och läppja från bäckens
Översta yta och, jag vet ej med vad hänryckning av vällust,
Avkomman fostra och boet föröka. Konstfullt de forma
Vaxet till nya skott, som fyllas med honungens nektar.
När med undran du ser den mäktiga skaran ur lägret
Sväva mot stjärnornas höjd och genomsimma den rena
60Sommarens luft, lik molnet som mörkt framdrives av vinden,
Giv då på tåget akt! Sött vatten och löviga skjul det
Ständigt söker. Spruta då dit förordnade safter
Både av stött meliss och av ringa skattad cerinte,
Och fyll luften med klang, och skräll med Cybeles koppar!
Till den kryddade boningen snart de skola sig sänka,
Och inflytta, till följd av sin sed, i färdiga läger.

Stundom till härnad draga de ut. Två konungars hjärtan
Eggas ej sällan till våld av outsläckelig tvedräkt.

63