Länge förut den anda som rår hos hopen och vapnens
70Vilda begär i jäsande bröst förrådas. I stocken
Innerst ett krigiskt gny, ett brummande läte som liknar
Koppartrumpetens skrän, bebådar det örlig som hotar.
Snart i skaror de samlas med mod, och vingarne resa,
Vässa mot käkarne gadden och öva benen till anfall.
Re'n de omge sin drott, kring borgen slutna i leder
Och med förfärliga rop till drabbningen fienden mana.
Därför, så fort vårhimlen är klar och fältet dem öppet,
Bryta de ut. Anfallet begynns. Till höjden av etern
Härgnyet sprids. I en vitt omsvävande virvel de blandas,
80Stupande ned till jorden så tätt som haglen ur molnet,
Eller som ollonens regn ur ekens skakade krona.
Själva drottarne mitt i striden med lysande vingar
Bära i trånga bröst ett mod som gränser ej känner.
Oförskräckt om fältet de tävla, tills segren omsider
Störtat med avgjord övervikt endera på flykten.
Detta så jäsande mod och denna förödande slaktning
Stillas med litet mull, som över dem kastas i luften.
Men när du bägge visarne bragt tillbaka ur striden,
Undanröj den sämre, att ej hans yppiga frossning
90Lägret förstör! Den bäste må ensam styra i borgen.
En är beströdd med fläckar av guld; (ty av två slag de äro.)
Denna du företrädet må ge. Han lyser av fägring,
Av rödspräckliga fjäll beprydd. Den andra är vanställd,
Orkeslös och släpar den svällande buken med tröghet.
Av tvefaldig gestalt som furstarne äro ock folken:
Somligas obehaglig och lik det stoft som av vandrarn,
Höljd av damm i vägarnes sand, avbördas ur munnen.
Somliga ser du av glans utmärkas och blänkande skrudar;
Kroppen syns jämnformigt bestänkt av gyllene droppar.
100Senare slaget är bäst, och ymniga skatter av honung
Lovar dig pressa när tiden är fylld, så söta som klara,
Varmed du Backi strävare smak en dag skall förmildra.
Men om de utan behov, i sin lättsint lekande yra,
64
