Sida:Georgica 1967.djvu/67

Lämna ett utkylt hus och oarbetade kakor,
Giv självsvåldet en gräns och hämma dess flyktiga utbrott!
Stor är ej mödan som fordras därtill. Ryck vingen av visen!
Sedan förblir han i hemmet; ett bi ej mera skall våga
Sträcka i luften sin färd och uppbrott fresta ur lägret.

Låt dem av balsamlukt till trädgårdsblommorna lockas,
Under Priapi beskydd, den hellespontiska väktarns,
110Som med sin skära av trä mot tjuvar och fåglar är väpnad!
Den som har vård om bina, må själv plantera i nejden
Timjan och flytta ifrån bergshöjderna pinjernas stammar;
Själv med arbetet nöta sin hand och trycka i jorden
Bördiga plantor och själv förfriska dem ymnigt ur floden.

Vore jag ej beredd, att snart vid målet av färden
Indra seglen och styra min stam till vila i hamnen,
Skulle jag sjunga ännu om konsten att pryda med blommor
Trädens park och om Pesti fördubblade skördar av rosor;
120Huru ur bäckens våg endiven dricker sin trevnad,
Huru dess strand omgrönskas av apium, huru i gräset
Gurkan snor och sig rundar! Jag varken skulle förtiga
Dig, frodbladiga sena narciss, eller hederans ranka
Eller akantens böjliga skott eller strändernas myrten.

Under Ebalias torn, där Galesus vattnar med mörka
Vågor de gyllene skördarnes fält, en åldrig korycisk
Odlare var mig bekant. Få tegar voro hans ägors
Övergivna land, som varken belönade dragarn
Eller av hjorden var sökt, ej heller gynnat av Backus.
130Glesa växter till spis han dock planterat bland törnen,
Liljor vita som snön och offringsörter och vallmo.
Nöjd som han konungars rikedom ägt, i aftonens dunkel
Vände han hem till ett bord, vars rätter han köpte av ingen.
Först han plockade rosor om vår'n, först frukter om hösten;
Och när ännu med frost den strängt regerande vintern
Stenen sprängde och stämde med is den brusande floden,
Lönte en späd hyacint hans vård med sin blomstrande krona,

65