klart framträdande. III och IV som båda är uppdelade i två nästan lika långa avsnitt (i III omfattar var halva 283 vers, i IV 280 och 286 eller 278, om man räknar bort slutsummeringen av hela verket), medan I och II har en mer varierad uppdelning. Vidare finns en överensstämmelse mellan I och III och mellan II och IV på så sätt, att både I och III har långa inledningar och slutar med långa digressioner, medan II och IV har korta inledningar och slutar med korta konklusioner (I och III saknar ju dylika slutsummeringar). Man observerar också skillnaden i stämningsläge mellan sångerna. I och III är mörkare, tyngre, medan II och IV är ljusare, lättare (även framhävt genom avslutningsdigressionerna: de illavarslande förebuden i I och pestens fruktansvärda härjningar i III, lantlivets lov i II och Artistéusepisoden i IV). Och ser vi ämnesmässigt, handlar I och II om människan i förhållande till jorden och det vegetabila, medan i III och IV djuren är i blickpunkten, inte främst människan som har hand om och nytta av dem. Vi har alltså fyra huvudkontraster i uppbyggnaden mellan I och II, mellan III och IV, mellan I—III och II—IV, samt mellan I—II och III—IV. Följer vi gången i den kompositionella rytmen, skildras i
- människans bittra kamp mot den natur hon är inplacerad i
- människans lyckliga samverkan med denna natur
- naturen (vari människan är en del) som skådeplats för brunst och död
- naturen (vari människan är en del) som skådeplats för en odödlig, könlös, osjälvisk och gudomligt inspirerad gemenskap.
| 5—20 | De tolv gudamakter som här anropas hör alla hop med bondens tillvaro: naturens eviga ljus = solen och månen, Liber = vinguden Bacchus, Ceres = sädesgudinnan (Demeter), fauner och dryader = skogs- och träddemoner, Neptunus: här anknuten till hästkult, lundernas älskare = Aristéus, en lanthushållets gud (om honom IV:317—558), Pan, vars älsklingsställen ansågs vara bergsträckningarna Lyceus och Menalus vid staden Tegea i Arcadien, Minerva, i egenskap av uppfinnargudom liksom ynglingen Triptolemus från Eleusis, skolad av Ceres, samt skogsguden Sylvanus vars emblem tydligtvis har varit ett med rötterna uppryckt ungträd. |
| 7 f. | Före Ceres' ingripande livnärde sig människorna alltså bl. a. av ekollon. Omskrivningen av dylika som kaoniens ollon utgår från att Dodonas eklund, där ett |
