Georgica/Fjärde sången

←  Tredje sången

Georgica av Vergilius Översättare: Gudmund Jöran Adlerbeth Fjärde sången

Kommentar  →

Fjärde sången

Honungens luftiga saft, den himmelska gåvan, omsider
Ägnas min sång. Tag mot, o Mecenas, den även med ynnest!
Skåde-ämnen av lägre natur, men värda beundran,
Hövdingars mod, mångtaliga folks bedrifter och lynne,
Nya släkten och krig, jag går att i ordning förtälja.
Målet för mödan ej stort, men stor dock äran, om himlen
Ej missgynnar mitt värv och Apollo ej vägrar mig bistånd!

Först är av nöden att läger och hem för bina må väljas,
Där de mot blåsten njuta beskydd, (ty häftiga vindar
10Hindra dem föra till hus sin skatt) och blommorna fredas
Både mot fårens och getternas språng, och kvigan ej heller
Daggen förstör i sitt irrande lopp och gräsen förtrampar.
Vare ock stängd från deras av håvor riktade bostad
Den brokryggiga ödlan och spinkens giriga släkte,
Och den med blodig hand på bröstet tecknade Progne!
Dessa med vidsträckt våld allt härja, och snappa i flykten
Bina med glupande näbb till rov åt fientliga nästen.
Däremot, klara källor och mossinbäddade dammar
Eller en bäck som buktar i gräset, de älska till grannar.
20Av oleasterns löv eller palmens gården må höljas,
Att, när i dagarnes vår en lekfull ungdom ur stocken
Först till svärmande tåg av de nya visarne föres,
Strandens gränsande brädd må bjuda dem svalka mot solen,
Eller ett gästfritt träd, till rast, sin skuggiga krona.
Antingen vattnet vilande står eller rinner, du pilar
Mitt i dess flod tvärsöver må kasta och väldiga stenar,
Vilka förse dem med broar och stöd för föttren att sträcka
Vingarne ut mot sommarens sol, om ilen av Eurus
Skingrat dem under sin flykt, eller störtat dem neder i böljan.
30Kasias frodiga stånd, starkluktande timjan och kyndel,
Som vitt sprider sin balsamdunst, må blomstra i nejden,
Jämte violer som släcka sin törst i läskande vågor.

Stocken, i fall den av fogad bark är antingen rundad

Eller av videts smidiga spröt lik korgen är flätad,
Trångt bör öppna sin port. Ty vinterns kyla förstelnar
Honungen, sommarens brand upplöser den åter i floder,
Bägge av lika fördärvelig följd för bina. Förgäves
Tävla de ej i flit, att boningens finaste springor
Täppa med vax och bevara med smet av blommor dess ingång.
40Ja, det kitt de till dessa behov församla och gömma,
Mera än fågellimmet är segt och becket från Ida.
Ofta, om ryktet är sant, de djupt i gömslen i jorden
Gräva sitt hem. Än bo de tillsammans i klyftan av pimpsten,
Än i ett holkat träd, vars kärna förtärdes av tiden.
Därföre omtänkt var, att de spruckna kamrarnes väggar,
Överdragna med ler, glest hölja med löviga kvistar!
Tål ej en idegran vid boningen; bränn ej i härden
Kräftans rodnande skal, och närma ej stocken till träsket,
Eller där gyttjan sprider sin dunst, och den holkade klippan
50Skräller mot slagen, och rösten i genskall sändes tillbaka!

Knappt den gyllene solen till underjordiska rymden
Vintern förjagat och sommarens ljus förnyat på fästet,
Förrän du skådar hur bin på tåg kring skogar och vildmark
Hämta de purprade blommornas skörd och läppja från bäckens
Översta yta och, jag vet ej med vad hänryckning av vällust,
Avkomman fostra och boet föröka. Konstfullt de forma
Vaxet till nya skott, som fyllas med honungens nektar.
När med undran du ser den mäktiga skaran ur lägret
Sväva mot stjärnornas höjd och genomsimma den rena
60Sommarens luft, lik molnet som mörkt framdrives av vinden,
Giv då på tåget akt! Sött vatten och löviga skjul det
Ständigt söker. Spruta då dit förordnade safter
Både av stött meliss och av ringa skattad cerinte,
Och fyll luften med klang, och skräll med Cybeles koppar!
Till den kryddade boningen snart de skola sig sänka,
Och inflytta, till följd av sin sed, i färdiga läger.

Stundom till härnad draga de ut. Två konungars hjärtan
Eggas ej sällan till våld av outsläckelig tvedräkt.

Länge förut den anda som rår hos hopen och vapnens
70Vilda begär i jäsande bröst förrådas. I stocken
Innerst ett krigiskt gny, ett brummande läte som liknar
Koppartrumpetens skrän, bebådar det örlig som hotar.
Snart i skaror de samlas med mod, och vingarne resa,
Vässa mot käkarne gadden och öva benen till anfall.
Re'n de omge sin drott, kring borgen slutna i leder
Och med förfärliga rop till drabbningen fienden mana.
Därför, så fort vårhimlen är klar och fältet dem öppet,
Bryta de ut. Anfallet begynns. Till höjden av etern
Härgnyet sprids. I en vitt omsvävande virvel de blandas,
80Stupande ned till jorden så tätt som haglen ur molnet,
Eller som ollonens regn ur ekens skakade krona.
Själva drottarne mitt i striden med lysande vingar
Bära i trånga bröst ett mod som gränser ej känner.
Oförskräckt om fältet de tävla, tills segren omsider
Störtat med avgjord övervikt endera på flykten.
Detta så jäsande mod och denna förödande slaktning
Stillas med litet mull, som över dem kastas i luften.

Men när du bägge visarne bragt tillbaka ur striden,
Undanröj den sämre, att ej hans yppiga frossning
90Lägret förstör! Den bäste må ensam styra i borgen.
En är beströdd med fläckar av guld; (ty av två slag de äro.)
Denna du företrädet må ge. Han lyser av fägring,
Av rödspräckliga fjäll beprydd. Den andra är vanställd,
Orkeslös och släpar den svällande buken med tröghet.
Av tvefaldig gestalt som furstarne äro ock folken:
Somligas obehaglig och lik det stoft som av vandrarn,
Höljd av damm i vägarnes sand, avbördas ur munnen.
Somliga ser du av glans utmärkas och blänkande skrudar;
Kroppen syns jämnformigt bestänkt av gyllene droppar.
100Senare slaget är bäst, och ymniga skatter av honung
Lovar dig pressa när tiden är fylld, så söta som klara,
Varmed du Backi strävare smak en dag skall förmildra.

Men om de utan behov, i sin lättsint lekande yra,

Lämna ett utkylt hus och oarbetade kakor,
Giv självsvåldet en gräns och hämma dess flyktiga utbrott!
Stor är ej mödan som fordras därtill. Ryck vingen av visen!
Sedan förblir han i hemmet; ett bi ej mera skall våga
Sträcka i luften sin färd och uppbrott fresta ur lägret.

Låt dem av balsamlukt till trädgårdsblommorna lockas,
Under Priapi beskydd, den hellespontiska väktarns,
110Som med sin skära av trä mot tjuvar och fåglar är väpnad!
Den som har vård om bina, må själv plantera i nejden
Timjan och flytta ifrån bergshöjderna pinjernas stammar;
Själv med arbetet nöta sin hand och trycka i jorden
Bördiga plantor och själv förfriska dem ymnigt ur floden.

Vore jag ej beredd, att snart vid målet av färden
Indra seglen och styra min stam till vila i hamnen,
Skulle jag sjunga ännu om konsten att pryda med blommor
Trädens park och om Pesti fördubblade skördar av rosor;
120Huru ur bäckens våg endiven dricker sin trevnad,
Huru dess strand omgrönskas av apium, huru i gräset
Gurkan snor och sig rundar! Jag varken skulle förtiga
Dig, frodbladiga sena narciss, eller hederans ranka
Eller akantens böjliga skott eller strändernas myrten.

Under Ebalias torn, där Galesus vattnar med mörka
Vågor de gyllene skördarnes fält, en åldrig korycisk
Odlare var mig bekant. Få tegar voro hans ägors
Övergivna land, som varken belönade dragarn
Eller av hjorden var sökt, ej heller gynnat av Backus.
130Glesa växter till spis han dock planterat bland törnen,
Liljor vita som snön och offringsörter och vallmo.
Nöjd som han konungars rikedom ägt, i aftonens dunkel
Vände han hem till ett bord, vars rätter han köpte av ingen.
Först han plockade rosor om vår'n, först frukter om hösten;
Och när ännu med frost den strängt regerande vintern
Stenen sprängde och stämde med is den brusande floden,
Lönte en späd hyacint hans vård med sin blomstrande krona,

Sommarens dröjande sol till trots och Zefyri tystnad.
Rik var han därför på bi, så moderstockar som svärmar;
140Tidigast sändes de ut, och ymnigast drog han ur skotten
Honungens fradgiga flod. Där växte i rikliga mängder
Lindar och pinjer. Hans blomstrande träd ej höljdes om våren
Av fler ämnen till frukt än hösten mognade skänkte.
Almen han, högväxt redan, utflytte i ordnade rader,
Päronets bördiga stam och plommonbärande hagtorn,
Och den åt dryckeslag rik skugga lånande lönnen.
Dock av den trängre krets jag föreskrivit mig inskränkt,
Hastar jag detta förbi och lämnar åt kommande skalder.

Däremot ämnar jag nu förklara det lynne som bina
150Skänktes av Jupiter själv som belöning för det de med given
Akt till kuretiska trummornas dån och den skrällande kopparn,
Närde olympens monark, fördold i dikteiska grottan.
De med sin ätt framleva förtroligt; allena bland djuren
Sammanbygga sin stad och styras av mäktiga lagar;
Äga allena en fädernesbygd och trygga penater.
Omtänksamma på vinterns behov de ägna åt mödan
Sommarens dar, och spara gemensamt vad de förvärvat.
Ty, när de övriga spis församla och enligt fördraget
Svärma omkring all nejden, en del i boningen sluten
160Lägger till kakan grund med det stadiga limmet av barken
Och narcissens tår; utspänner därefter det sega
Vaxet till välvda rum; de unga, släktets förhoppning,
Somliga taga om hand, och några den klaraste honung
Packa ihop och skotten fylla med flytande nektar.
Andra det fallit till lott att stadens portar bevaka;
Än de akta på himmelens skick och hotande skurar;
Än uppbära de gärd av kommande bröder; än värja
Mot onyttiga drönares våld sitt läger i härtåg.
Arbetet lågar av drift, blomångor av honungen spridas.
170Liksom cyklopernas tropp av det tröga järnet bereder
Viggar med skyndande hand: här bälgarne suga och pusta
Ömsom en samlad luft, där fräser den smidda metallen,
Svalkad i vågen; av drabbade städ fylls Etna med dunder;

Växelvis i jämna fall med härdiga krafter
Hamrarne föras och massan vänds med hållfasta tänger;
Så jämväl, om smått med det stora må kunna förliknas,
Drivas cekropiska bi av medfödd lystnad till vinning,
Vart och ett enligt sitt kall. De äldre om murarnes trygghet
Vaksamt draga försorg och välva dedaliska kamrar.
180Först när skymningen rår, hemvända de yngre från mödan.
Timjan benen beklär. De mjölonbuskarne skattat,
Sälgen med sjögrönt löv, och kasia, rodnande saffran,
Lindarne, rika på must, hyacintens purprade krona.
Vilan gemensam är, och mödan även gemensam.
Bittida tåga de ut och vila ej sökes. När kvällen
Manar dem hem omsider ifrån de skördade fälten,
Samlas de under sitt tak att i stillhet njuta förfriskning,
Sorlande gny av skarorna hörs kring trösklar och portar.
Men se'n var och en trätt i vilostaden, med tystnad
190Natten fördrivs och sömnen de trötta lemmarne stärker.
Hotar ur molnen regn, de långt från lägret ej vika.
Nalkas en vild orkan, förtro de sig aldrig åt luften.
Nära sin säkra borg, de blott förse sig med vatten,
Sträckande vingen till kortare färd. I likhet med båten,
Stadgad till tryggare lopp av barlast, ser man dem lyfta
Korn av grus, med vilka de flykten hålla i jämvikt.
Främst bland allt den sed hos bina förtjänar beundran,
Att de av parningens lust ej drivas eller förtära
Styrkan med älskog, och moderligt ej fortplanta sitt släkte,
200Utan på söta gräs och blad de hämta med munnen
Fostren. Själva de skapa sin kung och sina qviriter,
Fylla sitt hov, och sitt rike av vax bereda och vidga.
Ofta de under sin irrande färd bland stenarne bräcka
Vingarnes fina nät och offra i mödorna livet.
Så högt älska de blomstren och äran av honungens alstring.
Därför, ehuru den gräns är kort som dagarne sluter,
(Över den sjunde sommarens lopp de aldrig förlängas,)
Ätten likväl odödelig är; från sekel till sekel
Huset i välmakt står, och fäder räknas från fäder.
210Varken Egyptens och Lydiens folk eller partern och medern,

Född på Hydaspes' strand, mer ära bevisa sin konung.
Går blott konungen väl, de alla hava ett sinne,
Dör han, bryta de strax förbundet, plundra den honung
Som de tillsammanfört och förstöra kakornas byggnad.
Han styr värven; de lyda hans bud. I sorlande trängsel
Med uppvaktande nit de omge honom, och ofta
Bära på skuldran och värja i krig hans kropp med sin egen.
Så de med ädla sår begära en hedrande bane.

Flere av sådane prov och exempel dömt att hos bina
220Fanns en eterisk fläkt och spår av gudomeligt väsen.
Ty guds kraft, så trodde de, spriddes till allt i naturen,
Både i jorden, i böljornas djup och i höjden av himlen.
Därifrån hämtade mänskor och djur, så vilda som tama,
Varje för sig vid sin födsel en späd livgivande anda.
Dit till sitt upphov, vände ock alla varelser åter
I upplösningens stund, och förgingos ej, utan sig svängde
Opp till stjärnornas rymd och togo sin boning i himlen.

Ämnar du taga din gärd av det helgade slottet och skatta
Binas rika förråd, stänk över dem vatten som hämtat
230Värma i munnen, och för i din hand det rykande blosset!
Tvenne gånger de fylla sitt bo, tvefaldig är skörden,
Nu, när Taygete, en av Plejaderna, visar sin glada
Blick på fästet och stöter med foten havet tillbaka;
Nu, när hon sorgsen under sin flykt för den regniga Fisken,
Åter av stjärnornas valv går ned i den stormiga böljan^[1].
Binas vrede känner ej gräns, de gjuta i betten
Gift om de retas, de lämna sin tagg förborgad i såren
Djupt i ådrorna fäst, uppoffrande livet åt stingen.

Fruktar du vinterns våld och önskar dem framdeles skona
240Och deras nedslagna mod och svåra belägenhet ömkar,
Tveka dock ej, att röka med timjan och skära de tomma
Kakorna bort! Ty ödlan ej sällan fräter förborgad
Skotten; torracken som flyr för ljuset, bygger där nästen;

Drönaren, lättjefull, drar frukt av de idogas mödor;
Getingen övar den starkares rätt mot svagare släkten;
Malen förhärjar tyst; och Minervas fiende, spindeln,
Hänger sin slaka väv, försåteligt utanom porten.
Bina, ju mera de tryckas av brist, ju starkare växer
Allmänt nit att stödja med mod det vacklande riket,
250Samla förråd och på nytt skattkamrar av blommor bereda.

Bina, ty även som vi, de röna ock vidriga öden,
Frestas av sjukdomskval ej sällan och tråna i vanmakt.
Sådant förråder sig lätt av omisskännliga tecken.
Strax förbyta de sjuka sin färg. Med duvnare anblick
Magra de. Ofta man ser dem bära på skuldran ur hemmet
Saknade bröders lik och en sorglig begängelse fira.
Än de hänga med flätade ben vid boningens tröskel;
Än i ett slutet hus de samfällt dväljas tillsamman,
Antingen stele av köld eller orkeslöse av hunger;
260Brumningen hörs mer tung och liksom i släpande utdräkt,
Susningen lik, som sprids av den kalla sunnan i skogen,
Eller de retade böljornas dån i klippornas bränning,
Eller en häftig eld i de stängda valven av ugnen.
Skynda, jag råder dig, då att strax med galbanum röka,
Och inspruta med pipor av rör förfriskande honung,
Som med en välkänd spis dem manar att krafterna stärka.
Gagnet säkrare blir, om stött galläpple i blandning
Lägges därtill och torkade rosor och vin som av elden
Blivit till stadigt mos inkokat och psytiska russin,
270Och den cekropiska timjan och du, centauriska krydda!
Vidare blommar på ängen en ört som odlaren givit
Namn av amellus; den lätt av varje sökare finnes.
Ty från dess trådiga rot en skog uppgrönskar av stänglar;
Blommans skiva har glansen av guld; de ymniga bladen
Prydas av purpurns färg och likna den mörka violens.
Gudarnes altar med band av denna man ofta behänger.
Skarp är dess smak på tungan. I betesdalarne herden
Nära vid Mellas buktiga strand ej sällan den plockar.
Koka dess rot i vin, som ångar av must och av styrka,

280Och, till en kraftfull spis, ställ sedan i korgar vid tröskeln!
Men om ett olycksfall tar hela din avkomma från dig,
Till vars förnyande ej av andra stammar är tillgång,
Bliver det tid att göra bekant den arkadiska herdens
Minnesvärdiga rön, och huru av slaktade stutars
Skämda blod framalstrades bi. Vad ryktet förvarat
Går jag att allt ifrån upprinnelsen kalla tillbaka.
Där den pelleiska staden Kanopi lyckliga åbor
Bygga vid Nilens vitt kringgjutna och sovande bölja,
Och kringsväva sin vattnade bygd i målade båtar,
290Ända intill den trakt, där det kograde Persien möter,
Älvens grenar utåt som, född bland färgade inder,
Skänker med dunkelt slam Egypten sin frodiga grönska,
Störtande sist ur sju flodmunnar sin bölja i havet,
Landet i all sin vidd uppfinningen vänder till båtnad.

Först till detta behov ett ringa ställe förordnas,
Som tätt stänges omkring med väggar och även av tegel
Överslutes med tak. Mot de fyra himmelens väder
Öppnas gluggar till väg för det snett infallande ljuset.
Därefter sökes en kalv, tvåårig, vars panna sin krökning
300Redan av hornen fått. Täpp till, i trots av hans motstånd,
Så näsborrar som mun, att andan honom berövas!
Bulta hans dödade kropp, och låt inälvorna multna
Inom en oskadd hud! Stäng rummet och kringom hans sidor
Timjan och kasia strö, och andra grönskande kvistar!
Tiden väljes, när först av Zefyrus böljorna krusas,
Innan den frodiga ängen ännu mångskiftas av färger,
Eller den kvittrande svalan sitt bo vid sparrarne hänger.
Men mellertid uppjäser en saft i de ljumma benen,
Som, till förundran, av djur frambringar ett krälande vimmel.
310Först fotlösa, de snart uppsvärma på surrande vingar,
Frestande dessa till flykt i den genomskinliga luften,
Tills de, flera i tal än sommarskurarnes droppar,
Rusa omsider ut, och fler än det hagel av pilar,
Stridande parter strö ifrån besträngade bågar.

Sångmör, sägen vad gud oss detta rådet förlänte,
Och ur vad grund det nya försöket ledde sitt ursprung!

Aristéus, en herde, vars bi av hunger och sjukdom
Voro förödda, sägs, ifrån det peneiska Tempe
Flyende, modfälld stått vid flodens heliga källa,
320Och för sin mor utgjutit i denna klagan sin smärta:
“Moder Cyrene, du som här i djupet din boning
“Äger! Av himmelsk börd, säg, varföre gav du mig dagen,
“(Om, som du föreger, den tymbriska guden mig avlat,)
“Blott att av ödets hat förföljas? Vart har din kärlek
“Flytt för din son? Vi smickrades jag med hoppet om himlen?
“Si, det dödliga livets beröm, jag genom en vaksam
“Vård om frukternas växt och om hjordarnes avel med möda
“Äntlig förmått tillkämpa mig, låter du grymt mig förlora.
“Upp då! Med egen hand ryck opp den bördiga skogen;
330“Stallen med blossande lågor förtär, och skördarne härja!
“Bränn vad jag sått, utrota med yxan vinets plantering,
“Om du förtrytsam ser din sons förvärvade ära!”

Modern hans klagande röst i sitt läger nederst i flodens
Botten förnam, där henne vid sidan en skara av nymfer
Spann milesisk ull, starkt genomfärgad till glasgrönt:
Drymo, Fyllodoce, Xanto, Ligea i blomstrande fägring,
Vilka med glänsande hår snöfärgade skuldror betäckte;
Spio, Nisea, Talia, Cymodoce, även Cydippe,
Jungfru ännu och du, ljuslätta Lykorias, prövad
340Redan en gång av den stränga Lucina med smärtande mödor;
Klio och Beroe, till Oceanus bägge är döttrar,
Gjordade bägge med guld och präktigt stickade hudar;
Efyre, Opis, jämväl den asiska Deiopea,
Aretusa, den snabba som nu sitt koger har avlagt.
Klymene, mitt i Nymfernas krets, förtäljde Vulcani
Fruktlöst vakande vård, Mars' svek och ljuvliga stölder,
Och de gudomligas kärliga värv från stunden av kaos.
Medan vid sångens behag en var av de övriga välvde
Sländan med händighet, slogs på nytt av den sonliga jämmern

350Moderns öra; och djupt, på glasomskimrade säten
Alla förvånades. Främst Aretusa i systrarnes gille
Skådade kring sig och sträckte sitt ljusa huvud ur vågen.
Fjärran ropar hon strax: "Cyrene, o syster, du fåfängt
“Blev ej av klagoljuden förskräckt. Den du livligast älskar,
“Aristéus står vid fader Penei bölja,
“Där han med gråtande röst dig förevitar din hårdhet.”
Henne den ömmande modren med ny förfärelse svarar:
“Före man honom till oss! Att beträda gudarnes tröskel
“Äger han rätt.” Tillika befaller hon vattnet på djupet
360Undanvika för ynglingens fjät och vägen bereda.
Honom i form av ett berg den välvda vågen omkringstår,
Och djupt under dess bädd i flodens sköte han träder.
Här han sin mors palats och våta rike beundrar,
Sjöar, stängda i klyftornas djup och susande lunder.
Häpen ser han den kraft som driver de mäktiga vattnen
Och den förvånande mängd av strida strömmar som jorden
Hyser på skilda håll fördolda, Fasis och Lykus,
Och ur vad källors famn frambryter den djupa Enipeus,
Och Tiberinus fadern, och Ni, anieniska vågor!
370Mysern Kaikus och Hypanis trängd bland dånande hällar,
Och du, som, tjuren lik, bär gyllene horn i din panna,
Du, som din älv, Eridanus! mest obändig av alla,
Gjuter igenom bördiga fält i det purprade havet.

Men, sedan ynglingen nått bäddkammarn av hängande pimpsten
Välvd, och Cyrene förstått hans föga viktiga klagan,
Bära som seden är rent vatten till händernas tvagning
Nymferna fram och ullhanddukar med loggen beskuren.
Somlige duka fram mat på borden och bägarne fylla,
Och av pankeisk eld välluktande altaren dofta.
380“Tag den meoniska Backi pokal”, så modren begynner,
“Helgom Oceanus offer!” Hon strax anropar med böner
Hela naturens far, Oceanus, skogarnes nymfer,
(Hundrade systrar) och hundra som vård om floderna äga.
Härdens eld tre gånger hon sedan begjuter med nektar,
Och tre gånger mot boningens valv uppsvänger sig lågan.

Glad av de gynnande tecken hon ser, begynner hon åter:

“I den neptuniska vågen vid Karpatos vistas en spåman,
“Proteus, av mörklätt färg. Ett par tvåfotade hästar
“Med fiskstjärtar han styr för sin vagn, kringfarande havet.
390“Denne Emathias hamnar just nu och Pallene, sin hembygd,
“Återser. Vi nymfer och själve den åldrige Nereus
“Ägnat honom vår vördnad; ty klart är lagt för hans öga
“Allt vad som var, som är, och som snart beredes att bliva.
“Så var Neptuni behag, vars gräsliga hjordar på djupet
“Och ohyggliga sälar hans kall det blivit att vakta.
“Denna du måste, min son, med fjättrar belägga. Han skälet
“Skall då förkunna till smittan, och väg till läkedom bana.
“Brukas ej våld, förbliver han stum. Han aldrig av böner
“Står att bevekas, med makt och bojor måste han tvingas,
400"Och hans förvillande svek omsider av dessa besegras.
“Så snart middagssolen har spritt från fästet sin låga,
“Växterna brännas av törst och djuren fröjdas av skuggan,
“Ämnar jag föra dig själv till de rum, där den gamla ur vågen
“Tröttad stiger och, sänkt i slummer, lättar din seger.
“Dock, den stund i ditt våld han faller och slutes i fjättrar,
“Vet, att i bistra gestalter förbytt han söker dig dåra!
“Fasansfullt vildsvin han blir, ohygglig tiger och även
“Fjällig orm och med gyllene man försedd lejoninna.
“Än som en sprakande eld uppblossar han vild, att ur fängslet
410“Bryta sig lös; än rinner han undan i strömmande vatten.
“Dock, ju mer han fördubblar sin list och skiftar sin skapnad,
“Honom med kraftiga band, min son, dess hårdare kringslut,
“Tills av förvandlingar trött han återställes omsider
“I den gestalt han sågs, när sömnen betäckte hans öga!”

Så hon sade och göt ambrosias flytande vällukt
Över den älskade sonens kropp. Hans krusade lockar
Doftade ljuva ångor ifrån sig. Förfriskande styrka
Fyllde hans lemmar, och mod hans själ. En grotta är rundad
Djupt i ett utfrätt berg, mot vilket den stormiga vågen
420Brusande slår, och sin delade flod åt sidorna sprider.

Trygg är dess tillflyktsort för överraskade sjömän.
Proteus döljer sig där bakom den beskärmande klippan.
Hit gudinnan ynglingen för, och gömmer för ljuset
Innerst i grottan, och själv i moln sig höljer på avstånd.

Indiens törstiga folk i vanmakt redan försänkta
Brändes av Sirii glöd; och solen överst på fästet
Flammade; gräsen torkades bort och floderna, tömda,
Ända till bottnens dy uppvärmda av strålarne koka.
Strax ur böljornas djup i sin kända grotta den gamla
430Proteus steg, omringad av havsvidunder som sprutto
Runt sin herde av fröjd och stänkte saltvatten kring sig.
Spridda lägga sig sälarne nu till vila på stranden.
Hjordens bevakare lik på berget, när aftonens stjärna
Kalvarne återför till stallen ur betet, och lammens
Bräkning eggar hos ulven begär till förödelse, Proteus
Sätter sig mitt på en häll ibland dem och räknar sin skara.
Aristéus, som ser tillfället för striden beredas,
Knappt avbidar den stund, då den gamle betungas av sömnen,
Förrän med högljutt rop han står fram och den vilande fjättrar.
440Denne sin prövade konst likväl ej lämnar ur minnet.
Undersamt förvänds han i hundra grymma gestalter,
Ömsom av eld, av rysliga djur och av flytande vågor.
Men då hans list dock väg till flykt ej finner, besegrad
Återtar han sitt skick och talar med människostämma:
“Unga förmätna man, vem styrkte dig nalkas min boning?
“Säg, vad fordrar du här?” Men Aristéus tillbaka:
“Proteus, det är dig bekant. För dig ej något förborgas;
“Sök då ej heller förborga dig själv! Av gudarne skickad
“Kommer jag hit och begär ditt råd att mildra mitt öde.”
450Mera han sade ej. På detta spåmannen svarar;
Häftigt med brännande blick han de blåa ögonen välver,
Tänderna skär och ödets beslut upptäcker, och säger:
“Visst ej utan en guds förtörnelse lider du motgång.
“Stor förbrytelsen är. Den ömkansvärdiga Orfeus,
“Drabbad oförtjänt, utkräver, (om ödet ej hindrar,)
“Hämnd av dig, förtvivlad att vara berövad sin maka.

“Denna som undan dig brådstörtat flydde vid strömmen,
“Märkte ej, sträckt för sin fot och gömd bland gräsen på stranden,
“En ofantelig orm, vars sting gav henne sin bane.
460“Strax de dryadiska systrarnes kör de luftiga bergen
“Fyllde med klagoskri. Pangeiska höjderna gräto,
“Rodopes topp och Hebrus och Resi martiska länder,
“Geternas bygd jämväl och den attiska Orityia.
“Orfeus sökte sin tröst på den välvda lyran mot kvalet.
“Älskade maka! dig han besjöng på den ensliga stranden,
“Både när dagen försvann och när dagen nalkades åter.
“Även till Tenari gap och den stygiska konungens portar,
“Och den av midnattsmörkret förfärliga lunden han nedsteg.
“Där besökte han manernas hem och den rysliga drotten,
470“Och av de dödligas bön ej nånsin blidkade hjärtan.
“Dock, av hans sång bevekta, ur Erebi djupaste avgrund
“Svävade vålnader opp, och skuggor, berövade ljuset,
“Flera än fåglar, som tusendetals sig gömma i skogen,
“När de av bergen fly för skymningen eller orkanen,
“Mödrar och män och hamnar av fordom frejdade hjältar,
“Piltar och mör, dem Hymen ej hann med facklan bestråla,
“Ynglingar, vilka föräldrarne lagt med tårar på bålet,
“Vilka Kocytens gyttjiga träsk och av multnade sjögräs
“Dystert bevuxna strand och den niovarviga floden
480“Med sitt förhatliga svall i evigt fängelse stänga.
“Själva Tartari rysliga hus, dödsplågornas hemvist,
“Stod av förvåning stumt, och av ormomflätade hjässor
“Eumenidernas tropp, och den trefallt käftade väktarn,
“Och orörligt Ixions hjul i sin stormande virvling.
“Re'n på sin återväg han alla faror besegrat;
“Re'n Eurydice, skänkt åt hans bön, till den himmelska luften
“Följde bakom i hans fjät, (så hade Proserpina bjudit.)
“Då han i hast hänryckt av sin kärlek, och sansning berövad,
“(Mer än förlåtliga brott, om manerna visste förlåta!)
490“Glömde förbudet, vände sig om, och vid gränsen av ljuset
“På sin Eurydice såg. Ve, spillda voro i blinken
“Alla hans mödor, bruten hans fred med den hårda tyrannen;
“Och tre gånger ett brak var hört ur averniska träsken.

“Orfeus! säger hon, vad raseri bereder oss bägge
“Detta fördärv? Nu kallar det vreda ödet mig åter
“Till skuggdjupet. Mitt öga är släckt och slutes av sömnen.
“Leve du väl. Jag rycks av den eviga natten ifrån dig.
“Orfeus! Ej mera din, jag sträcker dig domnande händer.
“Sade, och lik en rök som blandad med luften försvinner,
500“Flydde hon fjärran undan hans blick. Ej vidare såg hon
“Honom som fåfängt knöt sin famn om skuggan och ville
“Yttra sitt kval med klagande ord. Färjmannen till Orkus
“Unnade honom ej mer, att de dystra vågorna plöja.
“O vad medel att rädda på nytt sin förlorade maka?
“Och med vad tårar och bön förmådde han manerna blidka?
“Redan hon återsam dödskall i den stygiska båten.

“I sju månader efter varann han säges beständigt
“Under en skyhög häll vid Strymons ensliga stränder
“Gjutit bittra tårar, och gömd i den frostiga grottan
510“Tigrarne genom sin sång bevekt och skogarnes ekar.
“Så Filomela i popplarnes skydd med kvidande stämma
“Sörjer förlorade barn, som den obarmhärtiga plöjarn
“Fjäderlösa ännu framslitit ur nästet. Hon sitter
“Gråtande nattetid på sin gren, förnyande sina
“Klagosånger och vitt kringsprider sin smärta i nejden.
“Venus ej mer, Hymenéus ej mer bevekte hans hjärta.
“Hyperboréernas is och Tanais ödsliga snöstrand
“Och de ripeiska fälten, av rimfrost aldrig förlåtna,
“Tryckte han ensam med fjäten, och grät sin rövade maka,
520“Och Dis' återförverkade skänk, tills Traciens mödrar
“Skymfade genom hans sorg, i Backi nattliga tummel
“Söndersleto hans kropp och i bygden förspridde hans lemmar.
“Redan i böljan bar den eagriska Hebrus hans huvud,
“Ömkligt söndrat ifrån den marmorglänsande skuldran,
“Medan ännu den kallnade tungan med flyende anda,
“Sorgsna Eurydice, ropte ditt namn, och den brusande flodens
“Stränder buro ditt namn, Eurydice! åter i genskall.”

Proteus slöt, och strax med ett språng i djupet av havet

Störtade ned, och löste den kluvna vågen i fradga.
530Icke Cyrene så, hon nalkas den bävande sonen.
“Fatta“, säger hon, “tröst, och sorgen slå ur ditt sinne!
“Skälet till smittan är klart. De nymfer i lundernas skugga
“Som med Eurydice trädde i dansen, i sorgens förtvivlan
“Skickat fördärv till de bi du vårdat. Sök dem försona!
“Gå att med offer och bön de milda napéerna blidka!
“Lätt de bevekas till gunst av löften, och stilla sin vrede.
“Nu på vad sätt din fred skall göras, vill jag förklara.
“Gå till din hjord! Välj fyra de skönaste oxar ur flocken,
“Där på Lycei grönskande rygg de hämta sin näring.
540“Välj ock ett jämlikt tal av aldrig okade kvigor,
“Och vid gudinnornas hus bygg altar lika till antal!
“Sedan ett helgat blod av offren flutit för kniven,
“Må du i lundens förvar de slaktade kropparne lämna.
“Men när den nionde morgonens glans uppstrålar på fästet,
“Orfeus skänk en begängelsegärd av den sövande vallmon,
“Och av ett får som är svart; och, åter besökande lunden,
“Blidka Eurydices maner jämväl med blod av en kvigkalv.“

Sonen ej dröjde sin mors befallning att lydnad bevisa.
Strax till templet han gick och reste de altar hon bjudit,
550Gick till sin hjord och valde där fyra de skönaste oxar,
Jämte ett lika tal av aldrig okade kvigor.
Därpå, när nionde morgonens glans uppträdde på fästet,
Orfeus bar han försoningens gärd och trädde i lunden.
Si, där stod för hans blick ett förvånansväckande under!
Skaror av bin ur oxarnes re'n av förgängelsen tärda
Kroppar svärma och surra ur buk och rämnade sidor.
Lika väldiga moln de samlas i toppen av trädet,
Hängande ned därifrån i klasar på böjliga grenar.

Detta om jordens bruk, om de tama djuren och träden,
560Sjöng jag då Cesars mäktiga hand vid den djupa Eufrates
Skakade krigets vigg och skänkte de lydiga folken
Milda lagar och väg sig själv till Olympen beredde.

Ljuva Partenope! då njöt jag, Vergilius, lycklig,
Näring och lugn i din famn bland värv av ryktet förgätna,
Jag som min röst med herdarnes stämt, och djärv av min ungdom,
Tityrus, dig besjöng i skygd av den lummiga boken.

1. Om våren och hösten.