sina vapen, mången också sin häst med sig på bålet. En torfhög bildar grafvården; uppförande af höga och mödosamt byggda vårdar till de aflidnes ära vilja de ej veta af såsom tyngande för dessa. Klagan och tårar lägga de snart bort, sent sorg och saknad. Kvinnorna höfves det att sörja, männen att minnas.
Detta är hvad jag i allmänhet erfarit om samtliga germaners ursprung och seder. Nu vill jag redogöra i hvad mån de särskilda folkens inrättningar och bruk afvika ifrån hvarandra samt hvilka stammar öfverflyttat från Germanien till Gallien.
28. Att gallerna fordom varit den mäktigaste parten,
det berättar en den tillförlitligaste sagesman, nämligen den
förevigade Julius, och i följd däraf är det troligt, att äfven
galler gått öfver till Germanien. Ty huru obetydligt var
ej det hinder, som floden utgjorde för hvarje folk att, allt
eftersom det kommit till makten, intaga och byta om
boningsplatser på herrelös och ännu icke af något rikes makt
afskild mark. Alltså innehade helvetierna landet mellan
Herkyniska bergen och floderna Rhen och Main, bojerna
det längre bort liggande landet, bägge keltiska folk.
Namnet Boihaemum lefver ännu och pekar på landets gamla
historia, ehuru invånarne blifvit andra. Men huruvida
araviskerna utvandrat från oserna till Pannonien eller oserna
från araviskerna till Germanien, alldenstund de ännu ha
samma språk, inrättningar och seder, är ovisst, då ju under
den forna likheten i fattigdom och frihet bägge flodsidorna
erbjödo samma fördelar och olägenheter. Treverer och
nervier ligga till och med i stolt täflan om anspråken att
vara af germansk börd, i tanke att genom denna ärofulla
härstamning skilja sig från all likhet med de kraftlösa
gallerna. De folk, som bo på själfva Rhenstranden, äro
otvifvelaktigt germaner: vangioner, triboker, nemeter.
Äfven ubierna, ehuru de gjort sig förtjänta af att bli romersk
koloni och efter dennas grundläggarinna hellre kalla sig