Sida:Germania 1912.djvu/45

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
39

landsmän och fiender. Alla strider tillkommer det dem att börja, städse bilda de första linjen — en fruktansvärd syn, ty icke ens i fredstid förmildras de till ett mänskligt utse­ende. Ingen af dem har hus eller jord eller öfverhufvud någon sysselsättning; allt efter som de kommit till någon, lifnära de sig där, slösande med andras egendom, liknöjda för egen, tills ålderdomsvagheten gör dem oförmögna till ett så hårda offer kräfvande hjältemod.

32 Närmast chatterna invid den numera i stadig ström­bädd flytande och såsom gränsflod tillräckliga Rhen bo usipeter och tenkterer. Tenktererna utmärka sig, vanlig krigsära oräknad, jämväl genom sin utbildade ridkonst, och chatternas fotfolk är ej mera berömdt än tenkterernas rytteri. Sådan sed ha förfäderna infört, de efterkommande fullföljt. Detta utgör barnens lek, detta ynglingarnes täflan, och åldringarne fortfara därmed. Jämte trälar och hus och hem och arfvegods gå äfven hästar i arf; men här är det icke såsom i fråga om allt öfrigt äldste sonen, utan den käckaste och krigsdugligaste som ärfver.

33. Bredvid tenktererna påträffade man förr bruktererna; nu sägas chamaver och angrivarier hafva dit invand­rat, sedan bruktererna blifvit slagna och i grund utrotade genom en sammanslutning af grannfolken — orsaken må nu ha varit hat mot deras öfvermod eller kanske snarast gudarnes ynnest mot oss, eftersom de icke ens missunnade oss åsynen af striden, öfver 60.000 man föllo, icke för romerska vapen, utan — hvad som är än mera storartadt — till ögonfägnad för oss. Må — så är min bön — hos dessa folk evigt fortfara om icke kärlek till oss, så åtminstone hat inbördes, eftersom ju, när vårt rikes olycks­öde hotande närmar sig, lyckan ej längre kan bereda oss någon större fördel än våra fienders tvedräkt.

34. Till angrivarier och chamaver sluta sig i öster dulgubiner och chasuarier och andra icke särdeles nämnvärad