hermundurernas stam, romarne trogen; dessa äro därför också de enda germaner, som äga handelsförbindelser ej blott på Donaustranden utan långt in i riket, nämligen i provinsen Rätiens mest blomstrande koloni. Hvar som hälst och utan bevakning gå de öfver gränsen, och under det vi för andra stammar blott visa våra vapen och läger, hafva vi för dessa öppnat våra hus och landtgårdar, utan att hos dem väcka någon lystnad. I hermundurernas land upprinner Elbe, en fordom berömd och välbekant flod — numera är den blott genom hörsagor känd.
42. Bredvid hermundurerna bo varisterna och därnäst markomaner och quader. Markomanerna utmärka sig genom ära och makt, och till och med sitt land ha de med sin tapperhet vunnit genom att fordom fördrifva bojerna därifrån. Äfven varister och quader hafva ej urartat. Detta utgör så att säga Germaniens framsida, så långt Donau likt en gördel sträcker sig framför detsamma. Markomaner och quader hafva ända till vår tid allt jämt haft konungar af sin egen stam: Maroboduus’ och Tudrus’ fräjdade ätt; nu tåla de äfven främmande, men dessa konungar få sin makt och myndighet på grund af Roms öfverhöghet: Sällan understödjas de med våra vapen, ofta med våra penningar, och deras inflytande är ej därför mindre.
43. Längre bort bakom markomaner och quader bo marsigner, kotiner, oser och burer. Af dessa bevisa sig marsigner och burer genom språk och lefnadssätt vara sueber. Kotinernas galliska och osernas pannoniska tungomål liksom deras villighet att underkasta sig skatter förråder, att de icke äro germaner. En del af dessa skatter påläggas dem såsom främlingar af sarmaterna, en del af quaderna; kotinerna uppgräfva äfven järn, till så mycket större skam för dem. Alla dessa folk bebo endast till obetydlig del slättland, men för öfrigt skogar och bergstrakter. Ty Suebien skiljes och genomskäres af en sammanhängande
