än harmade honom, ja, rent af bedröfvade honom, det som händt med gossen, så kunde han dock ej annat än tänka med en viss tillfredsställelse på alla de spetsiga ord, han nu kunde få tillfälle att affyra mot sin hustru.
I flera år hade deras äktenskap gått stilla och torrt; hon snar till häftighet, han alltid lugn, beredd att skyla öfver hennes oregelmässigheter; efterhand föraktade hon honom litet, medan han, som genast kände det, förtärdes af sin längtan att öfvervinna henne och tvinga henne att se med hans ögon.
»Nu ha vi följderna af din metod,» började han derför, då han med brefvet i handen inträdde i salongen; »jag har alltid sagt, att du förderfvade gossen med dina öfverspända idéer, och nu är det färdigt. Här är bref från rektorn: Abraham har varit uppstudsig i skolan.»
»Men, Carsten, hvad är det du säger?»
»Han har satt sig upp mot sina lärare, hotat med knuten näfve och kallat adjunkten Aalbom för en djefvul.»
»Nå, gudskelof, inte värre!» sade fru Wenche lättad.
»Inte värre? Inte värre? Ja, det är likt dig! Du kan snart inte sympatisera med annat än uppror och uppstudsighet mot allt och alla. Men nu vill jag säga dig en sak, min högtärade fru! Nu är det slut med mitt tålamod. Gossen är också min, och jag vill inte ha honom till en radikal galning, som blir ett samhällets utskum till skam och sorg för sin familj. Nu har jag länge nog
