sett dig fylla honom med dina galna idéer, och nu har det burit frukt, men nu får du också ursäkta, att jag som far tar makten för att rädda hvad som räddas kan. Är han hemma?»
»Jag har inte sett honom.»
Fru Wenche var ej riktigt säker på huru hon skulle möta denna ovanliga häftighet hos sin man; hon visste ju ej heller riktigt hvad det var Abraham hade gjort; och hon ville ej fråga, så länge hennes man behandlade henne så.
Men då Abraham slutligen trött och hungrig kom hem och smög sig in i salongen, blek och nedslagen, sade hon till honom: »Men, Abraham, hvad är det vi höra om dig? Hvad har du gjort?»
Abraham stirrade på henne; hans enda hopp hade varit modern; men innan han fick svara, öppnade professorn sin dörr och kallade in honom.
Fru Wenche hörde hans röst tala strängt och oafbrutet; hon kunde ej uthärda längre, ej heller ville hon nu gå in, och derför gick hon ut i matsalen.
»Hur kunde du göra mig denna stora sorg, Abraham?» så började professorn allvarligt och nästan sorgset; »jag hade så säkert hoppats att kunna göra dig till en nyttig och bra medborgare, till en son, som jag kunde ha glädje och ära af; och i stället börjar du redan i dina barnaår lägga i dagen tendenser, som säkrare än något annat skola föra dig i förderfvet. Ty lätja, ungdomligt lättsinne och sjelfsvåld, det kan gå bort med åren och genom förståndig behandling, men upprorsanda är någonting, som nästan alltid tilltar, der
