Sida:Gift (sv).djvu/106

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 106 —

det väl har slagit rot. Man börjar med att trotsa och håna sina lärare, sedan växer man sin far och mor öfver hufvudet, och till slut vill man inte böja sig för Vår herre sjelf! Men vet du hvad det är för slags menniskor? Jo du, det är förbrytarne, det är samhällets utskum, som trotsa lagarne och fylla våra fängelser. Hvad som har inträffat med dig i dag har uppskakat mig mer än jag kan säga; jag förmår hvarken banna dig eller straffa dig, jag vet inte en gång, om jag kan behålla en sådan son i mitt hus.»

Dermed gick han ut ur rummet.

Det var ett väl betänkt tal af professorn, och det gjorde sin verkan.

Allt hade Abraham förestält sig under sin ensamma vandring, allt det värsta han kunde tänka sig af bannor och straff; men detta öfvergick dock allt.

Den sorgliga, bedröfvade tonen, de hårda orden och så till slut den förskräckliga möjligheten, att han kanske skulle skickas ur huset, bort från modern — der först började han samla sig så mycket, att han brast i gråt och låg länge nere i soffan och grät. Så ofattligt det föreföll honom, det han hade gjort! Hvad skulle det bli af honom?

En lång stund derefter öppnade professorn dörren och kallade honom till bords.

Fru Wenche hade ännu ej fått riktig reda på saken; men efter det, hon fick veta, måste hon ju medge, att Abraham hade uppfört sig högst opassande. Men ändå förundrade hon sig öfver,