jag sjelf är — hm — —» deras ögon möttes i spegeln, »nåja — jag är nu en gång inte religiöst anlagd så som du, och det är således inte af det skälet som jag vill ha min son uppfostrad i kristendom. Men hvarken du eller jag har efter min uppfattning rättighet att beröfva honom något, som kan upplysa honom vid valet, eller tvinga honom till något, som kan omöjliggöra hans val. Huru kunna vi då handla rätt mot vår son annat än genom att säga till honom: vill du underkasta dig sjelf detta prof? eller har du redan på förhand valt?»
»Nu förvränger du det, Carsten.»
»Nej, det gör jag inte. Abraham är stor nog att förstå hvad det gäller; derför har jag väntat så länge; låt honom få välja sjelf, om han vill bli konfirmerad eller icke. Det tycker jag just att du med din starka känsla för frihet och rättvisa måste bifalla.»
»Nåväl, låt honom välja!» ropade fru Wenche; men strax derefter tillade hon: »Åhnej, hvad tjenar det till? En sådan pojke! Han väljer naturligtvis att göra som de andra, för att få vara i fred; nej, nej, Carsten, det är stor synd af oss, om vi med öppna ögon sända vår son direkt in i lögnen och falskhet.»
»Säg mig, Wenche, huru länge har du tänkt fortfara med att välja för din son? Ämnar du, då tider blir, välja hustru åt honom?»
»Prat, Carsten! det är ju just jag, som ständigt håller på, att han skall ha sin frihet.»
»Det är en besynnerlig frihet! Om nu Abraham verkligen önskar bli konfirmerad —»
