»Så är det derför att han inte har bättre förstånd nu!»
»Och när han så om några år ej har bättre förstånd, än att han vill ta en hustru, om hvilken du är fullt och fast öfvertygad — så som du brukar vara det — att hon skall göra din son gränslöst olycklig — hur går det då?»
»Det är verkligen plågsamt att tala med dig, Carsten, du blandar ihop allting.»
»Låt oss nu inte bli häftiga onödigtvis. Jag tyckte, att vi talade så klokt och lugnt om detta. Är det verkligen jag, som blandar ihop allting? Skulle det inte kunna vara möjligt, att du i din stora kärlek till Abraham omedvetet blandar in litet af det tyranni — ursäkta — som är oskiljaktigt från all kärlek? Månne du inte i din ifver att skaffa honom det bästa ständigt skall välja för honom, medan du ändå så ofta har sagt, att det bästa för en menniska är att få välja sjelf.»
»Jag vill gerna vara lugn, Carsten, och det är inte för att vara obehaglig som jag säger det, men du är verkligen så farlig att resonera med, ty du vrider mig rundt och vänder upp och ned på alltsamman. Aldrig hade jag trott, att jag godvilligt skulle se min son vara med om nattvardsläsningen; men nu förefaller det mig nästan, som om det vore någonting i det du säger.»
»Ja, jag tror, att det denna gång är jag, som är mest i öfverensstämmelse med dina principer,» svarade professorn, som nu var fullt påklädd och ville gå.
»Men det säger jag dig,» ropade plötsligt fru Wenche, då han redan var i dörren, »den morgon
