Abraham skall i kyrkan för att aflägga detta olycksaliga löfte, vill jag ha rätt att som mor fråga honom, om han vet hvad han gör; och är han då icke fullt sanningsenlig och ärlig, så skall hvarken du eller hela verldens presterskap få min son att stiga fram och säga en lögn.»
»Det får du göra som du sjelf tycker,» svarade hennes man, i det han gick; kommer tid, kommer råd; tills vidare hade han kommit så långt som han kunde vänta.
Men i fru Wenche var det oro och misstämning; hon hade en pinsam känsla af att hennes man hade frånnarrat henne detta samtycke till konfirmationen, det mest motbjudande gyckelspel hon visste. Hon talade med Mordtmann om det, och han gaf henne fullständigt rätt i allt, var ännu häftigare i sina ord; men för öfrigt kunde ju icke frågan intressera honom så mycket.
Så tog hon Abraham för sig och talade allvarligt med honom en afton, medan professorn var på klubben. Hon utvecklade för honom så klart och öppet som hon kunde, hvad hon tänkte om detta prestpåfund: konfirmationen.
Hon visade honom, att detta löfte, som de fordrade och mottogo af omyndiga barn, icke var annat än det grymmaste gyckel med det allvarliga; att det ej kunde vara annorlunda, så som den sanna kristendomen ställer sina fordringar på en menniska, än att ungdomen flockvis fördes in i lifvet genom en stor lögn, värre än en mened. Ville han med öppna ögon gå igenom detta? Eller hade han valt?
