Om han utan menniskofruktan kunde välja att arbeta vidare utan denna förpligtelse, som stod der endast för att brytas, kunde han det, så skulle hon troget hjelpa honom.
Abraham satt med nedslagna ögon utan att svara, utan att afbryta. Det var honom alltid pinsamt, när någon talade till honom om det religiösa. I skolan lärdes religion som ett annat ämne; och det var bara rektorn, som i sina tal eller när det var någonting på tok, höll bevekande gudliga föredrag; professorn kunde en och annan gång fälla ett ord som: »det skall du be Gud bevara dig ifrån» — eller dylikt.
Abraham visste nog, huru han skulle stå och se ut, när sådant nämndes, kunde också mumla ett svar i den riktiga tonen; men otrefligt var det medan det stod på.
Och nu med modern var det ännu värre, ty det tjenade till ingenting att bjuda henne på de stående talesätten; och just den riktiga tonen ville hon icke ha; och huru skulle han på allvar kunna svara på hennes frågor?
Ja, visst ville han bli konfirmerad som de andra; det hade länge legat honom i fatet, att han var den siste af alla sina jämnåriga. Det var ju en sak, som föll alldeles af sig sjelf, och nu kom modern och gjorde den till någonting så oerhördt betydelsefullt, som om det varit en vändpunkt.
Och medan hon fortfor att tala för honom så dämpadt och allvarligt om att vara sann och ärlig; antingen det var i den ena tron eller i den andra eller i ingen tro, satt han och tänkte på,
