»Du har således inte förstått?»
Plötsligt samlade han sig; han grep sig om hufvudet och såg noga på henne med sina hvassa doktorsögon, vände sig bort och kom tillbaka, mumlande någonting.
»Hvad säger du, Carsten?»
»Jag? Jag säger bara: se! se!» svarade han blek.
»Jag är rädd, att ingen af oss har rätt hjertelag för den lille stackaren.»
»Hvilken stackare?»
»Vårt barn, Carsten! Vårt stackars lilla barn.»
»Vårt?» svarade han med samma stygga leende och vände sig ett ögonblick mot henne.
Fru Wenche såg en sekund in i hans förvridna ansigte, utan att förstå. Han vände sig mot dörren för att gå ut igen.
»Carsten!» for hon plötsligt upp, »Carsten, hvad var det du sade?»
Han vände sig i dörren; hela mannen var förändrad; det gråa håret spärrade ut, tänderna hotade och ögonen voro som ett djurs, hvilket plötsligt slår sönder sin bur; hest och andlöst sade han henne midt i ansigtet: »Jag tror dig inte.»
Hon störtade efter honom med ett skrik och med lyftade händer; men han var redan ute ur förstugan, och hon uppgaf det; hon kunde ju ändå inte slå honom till golfvet, och det var det hon ville.
Ett ögonblick stod hon darrande; derpå rätade hon upp sig och gick ut och gaf pigorna besked: professorn kom visst icke hem till qvällen; sjelf gick hon ut och tog portnyckeln med sig; ingen behöfde sitta uppe och vänta på henne.
