Abraham var på spelparti hos Broch; hon ville nog gerna ha träffat honom, men det var kanske bäst, att hon ej blef rubbad i sitt beslut. Hon tog på sig pelskappan, slog upp kapuschongen och gick ut på gatan.
Fru Wenche gick direkt till Mordtmann; det var ej stora afstånd i staden, och medan hon gick, tänkte hon ej vidare än att nu var hon löst, alldeles löst från sin man; hon gick nu till Mordtmann för att berätta honom allt; så blef det ändtligen klarhet och sanning i hennes förhållanden som förr; lycka väntade hon sig ej mycket af.
Hon hade aldrig varit hos Mordtmann, men hon visste hvar hans fönster åt gatan voro; der brann ljus. Huset var som de flesta andra i staden: porten öppen, ingen stängd tambur; hon gick direkt till hans dörr, knackade på och inträdde.
Michal Mordtmann stod midt på golfvet med hatt och öfverrock, en nytänd cigarr, just i begrepp att skrufva ned lampan för att gå på klubben.
I rummet var det en lätt matlukt efter varm qvällsmat, blandad med den fina doften från de första dragen af en god cigarr.
»God afton, Mordtmann!» sade hon och smålog sorgset mot honom; »här kommer jag till er. Vänta bara litet, tills jag hinner sansa mig.»
Han stammade och kunde ej få fram ett ord, lade bort cigarren och tog af sig rocken.
Dessa dagar hade afkylt hans blod; professorns olycksbådande ansigte hade bragt honom på den tanken, att denna historia var alldeles för allvarlig. Fru Wenche var visst också för allvarlig,
