för tung till att kunna bära ett förhållande så som han tänkte sig det.
Hon kom in i hans rum, satte sig ned i hans soffa och sade: »Här kommer jag!» Hvad i all verlden skulle han göra? Hvilken ton skulle han anslå? Huru tusan skulle han klarera detta?
Vacker var hon! Hon var skön, såsom hon satt der blek och med litet oordnad klädsel i hans soffa; men hvad hjelpte det — på detta underliga, högtidliga sätt!
Han slog i ett glas vin åt henne.
»Käraste fru Wenche, hvad står på? Har det händt något olyckligt?»
»Nej» — svarade hon och smålog åter upp mot honom. »Ni skall kanske till och med tycka, att det är någonting lyckligt, eftersom det helt plötsligt uppfyller er önskan.»
»Berätta! Berätta!» ropade han ifrigt i en ton, som skulle betyda hänryckt.
Hon märkte intet, upptagen som hon var af det hon nu skulle berätta honom, af detta ögonblick, då hon löste gemenskapen med den ene mannen, för att knyta en ny med en annan.
Hon började derför lugnt, som om hon ville be honom ge sig till tåls — det blef en lång och allvarsam historia:
»Ja, käre Mordtmann, jag har skilt mig från min man och har kommit till er; men först är det något annat —»
»Ni har, säger ni, skilt er — jag förstår inte —;» han såg plötsligt hela den lilla staden stå på hufvudet: fru professorskan Løvdahl rymd från sin
