Sida:Gift (sv).djvu/202

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 202 —

tungorna att lasta hvad som helst på den vantrognas hufvud, hon som höll med fritänkarne och aldrig gick i kyrkan.

Men, gudskelof, det fans tillräckligt ändå att säga om henne; och fru Wenche fick en lång grafskrift, i hvilken intet blef glömdt.

Allt detta låg så i luften, att Abraham ej kunde annat än märka det många gånger. Han blef rädd att nämna sin mor, och det störde honom i hans sorg, isynnerhet under denna tid, då han gick och läste för presten och hörde religion två gånger i veckan utom om söndagen.

Nu var han fullständigt förändrad, och sjelfve rektorn måste medge, att Abraham Løvdahl var en lärjunge, som skolan på allt sätt kunde vara stolt öfver. Han nedlade nu helt och hållet sin ovilja mot honom; och alla lärarne hade för länge sedan glömt historien med lille Marius. Flitig och underdånig smög han sig genom skolan bredvid Hans Egede Broch, och många började anse honom lika exemplarisk som denne.

Endast bland de förtroligaste vännerna var han den gamle, ja värre än förr; och det dröjde ej många veckor efter moderns död, förr än han åter var medelpunkten i deras krets.

Alla voro nöjda med honom, men isynnerhet prosten Sparre. Hade han börjat med en liten ovilja mot denne yngling, så förändrade den sig till den mest utpräglade förkärlek.

Det var just en gosse efter hans sinne, stilla, anspråkslös och med ett belefvadt sätt, längre kommen än de fleste i sin kristendomskunskap och