Sida:Gift (sv).djvu/203

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 203 —

dertill i besittning af en sällsynt förmåga att följa en tankeutveckling.

»Han måste absolut studera teologi; det är ett ovanligt klart hufvud,» sade prosten ofta till professorn.

»Ja, det får väl bli som Vår herre vill,» svarade professorn. Han tyckte, uppriktigt sagdt, ej, att teologien var någonting för hans son.

Men prosten var ju till den grad intagen i Abraham, att han lånade honom böcker och till och med bjöd honom till qvällen.

Det var med helt besynnerliga känslor Abraham beträdde detta hus, som för mindre än två år sedan hade inneslutit hans varmaste önskningars mål, och till hvars fönster han hade skickat så många förälskade blickar.

Der var ännu en hel skara ogifta döttrar; hans fördetting var den näst äldsta och för ett år sedan hade hon blifvit gift med sin telegrafist.

Abraham återsåg henne brunflammig i ansigtet och med en sorglig fason.

Hans slott föll tillsammans. Riddartiden med den trofaste lille Marius under armen blef nu ett föremål för åtlöje och blygsel; och följande dag låg Hans Egede Broch ånyo dubbel af skratt, då Abraham återgaf sin afton hos prosten med »tableaux vivants» af sin forna hjertans kär.

Emellertid närmade sig påsken och konfirmationsdagen; Abraham grufvade sig för sjelfva dagen som för någonting obehagligt, hvilket måste genomgås, men som gjorde sin nytta efteråt.

Professorn tog sin sons konfirmation mycket allvarligt.