I det ensamma huset och i de många tankar och minnen, som plågade honom, fick han ett behof att skynda sig med att göra sin son fullvuxen så fort som möjligt. Ett rum ofvanpå med alkov möblerades och sattes i stånd åt Abraham, och vid altaret ville fadern nödvändigt, att han skulle stå i frack.
Det brukades ej längre. Konfirmanderna voro nu för tiden så unga och små, att de alltid gingo i jacka eller kort rock. Abraham stred derför emot i det längsta, emedan han var generad.
Men professorn förestälde honom, att han ju var äldre än de vanliga konfirmanderna och dessutom så mycket mera utvecklad och fullväxt.
Abraham gaf då efter; egentligen ville han ju gerna ha frack, dessutom skulle han få guldur med kedja, och professorn hade till och med tänkt på att snart ge honom lof till att röka cigarr hemma.
Men om morgonen sjelfva konfirmationsdagen, strax innan Abraham vaknade, drömde han, att dörren gick upp och hans mor inträdde, alldeles så som han hade förestält sig det så många gånger.
Han steg upp, modstulen och ängslig. I kyrkan ringde det första gången; han skulle nu dit upp, stå öfverst i hela raden, så att hela menigheten kunde se honom, och aflägga detta löfte. Och hans mors ögon, dessa ögon, som sågo tvärtigenom honom, de följde honom, han kände dem, hon hade kommit för att höra hans uppriktiga skriftemål.
Kunde han gå åstad och aflägga detta löfte?
