Professorn var i skjortärmarne med uppvikna manchetter; han gick och torkade sina händer på handduken.
»God afton, gossar! Hvad läser du för dem, Wenche?»
»Snorre!» svarade Abraham och smålog mot fadern.
»Pyh! ja, jag kunde tro det. Det är då också någonting att läsa för civiliserade unga menniskor.»
»Våra tappra förfäders hjeltebedrifter?» svarade fru Wenche slagfärdig.
»Hjelte — bah! lönmördare, röfvare och mordbrännare — det voro de. Nej, då vill jag hellre höra läsas om den snabbfotade Akilles eller den lanssvingande Hektor. Inte sant, gossar?»
»Jo,» ropade Abraham, och Marius följde med.
»Åh, jag gitter inte svara er,» sade fru Wenche förtretad och satte upp Snorre på hans plats.
Professorn fortfor att gå mellan sitt och Abrahams rum öfver den lilla mörka gången; han småpratade och skämtade, som det var hans vana, när han klädde om sig.
I det fru Wenche gick, sade hon: »Kommer du inte snart in till mig, Abraham? God natt, lille Marius! hälsa din mor!»
Då äfven Marius hade gått hem, sade professorn: »Snäll gosse, lille Gottwald. Det är fasligt, hvad det har blifvit hett mellan er två på sista tiden.»
»Det är min bäste vän,» sade Abraham litet osäkert.
